fredag 12 november 2010

Att göra rent hus

Nyss hemkommen från mitt hörn av mittens rike är det snart till att flytta på sig igen. Inte semester den här gången alltså utan en reell flytt. Vi lämnar fridhemsplan för söder. Smått jetlaggad, genomskinlig och rehabdan kan man säga att allt går i ett för mig. Nåväl, på torsdag ska vi nog vara någorlunda installerade och sedan kan friden få härska (på ett annat, nytt plan). Just nu är det kyl -och frysrens som står menyn. Under den senaste veckan har de smaskats på allehanda (uppvärmda) frysta grönsaker och en och annan fiskpanett (Icas egna är inte så tokiga). Igår åkte tidigare nämnd falukorvsbit ner i Tant Förare Winbladhs "Samuels majssoppa". Fulkorv från scan har sällan simmat i så finstämd kryddning. Dessutom gjorde vi av med majs som lurade i skafferiet. Jag fintade min opportunistiska mamma att laga halvknepig mat en vanlig torsdag med hjälp av vinet i soppan eftersom hon därmed också fick dricka det.
Flyttstädning är mer än vad någon av oss mäktar med så vi lejer. Tömningen av köket artar sig väl lite halvt. En del, såsom chilisås och sylt, kan givetvis transporteras söderut. På den fronten åstadkommer vi inte heller rent hus. Fast vinet går nog åt ikväll.

tisdag 19 oktober 2010

Hemlig last

Har jag berättat om min hemliga last? Naturligtvis inte, däri ligger ju det hemliga. Nåväl, tiden är inne för det finns en del att förtälja om ämnet idag så det är lika bra att lägga korten på borden: jag är (pod)radiomissbrukare. Parentesen sitter där eftersom jag också lyssnar i realtid. Detta gäller främst p1-morgon och studio ett, i övrigt klickar jag fram det andan faller på. SR-junkie alltså. I min svarta parkas och unga fägring skulle jag kunna misstas för indie-, electro- eller klubbmusik-i-allmänhetälskare då jag med lurar i öronen vandrar över stadens gator, torg och inrättningar. I själva verket är jag pinsamt okunnig om musik och klubbandet ligger på is till dess att jag åtminstone orkar hålla ögona öppna under en hel matinéföreställning på dramaten.
Den kulturpolitiska paradoxen skär i min i övrigt så liberala själ. Jag älskar nämligen public service. Det går stick i stäv med mina principer om (mot) överhetsbeslut och tyckande men jag står för att nästan-tvinga verklighetens folk att finansiera Sveriges civilistation. Vi är ett så litet land att det liksom inte finns marknadsunderlag för något så fantastiskt upplysande och mångfacetterat som Sveriges Radio. Sammanfattningsvis är licensavgiften att betrakta som finansiering av den intellektuella infrastrukturen.
Med det sagt måste jag rekommendera gårdagens Biblioteket i P1. Podda hem vetja! Käbi Laretei, vilken kvinna! Så vill jag bli när jag förhoppningsvis blir gammal.

måndag 18 oktober 2010

Dopp och blöjta

I en värld av färdigkokta julskinkor blir det sällan någon dopp på kalaset. Den lilla spad som följer med räcker inte på långa vägar. Visst kan man blanda upp med buljong men det förtar liksom den genuina julstämmingen vilken infinner sig när en sammanpressad pighamklump utan kappa griljeras gyllene och sprider ljuvliga senapsdofter i hemmet. Julmatssmaken, alltså preferans och tradition, är förresten som baken. Jag har aldrig sett röken av vare sig revbensspjäll eller grisfötter. I min släkt har de äldre i alla fall lärt de yngre att uppskatta doppseden, men på senare år (läs sisådär femton) efter halvfabrikatets intrång har det alltså varit magert på den fronten. Hm. Ska jag försöka få till stånd ett skinkkok i jul? Skinkan kommer hursomhelst att vara av helmuskelslag från glad gris ur Cajsa Warjs beställningssortiment.
Jag står inte ut med släta soppor. Den mustighet och komplexitet som uppstår då ingredienserna gifter sig under mixerkniven kan för min del inte kompensera bristen på tuggmotstånd. Det går inte att äta decilitervis med sås, det blir på tok för enahanda (således slinker förrättscappucino och lena desserter ned utan knorvel). Soppa till huvudrätt kräver krispighet. Oftast löser jag problemet med att ha i en näve råa morotsslantar i min skål (varför micron går varm på soppdagar ty soppa måste vara kokhet enligt mig). Även omixade soppor, såsom lördagens linssoppa, kan bli monotona till sin textur. Eftersom det serverades knaprigt spisknäcke tillverkade jag helt sonika snabbkrutonger vid bordet. Brödbitarna fick ligga kvar i skålen till dess att soppan var uppäten varpå de blivit härligt mjuksega. Känns det igen? Det var ju dopp förstås! Det går alltså att äta dopp varje vecka om man så vill. Detta visste min farfar.
Enligt säkra källor levde han och farmor på den norrländska snabbmaten blöjta när de studerade i Uppsala under sent femtiotal. Helt enkelt tunnbrödsjok uppblötta i buljong. Inte helt olikt, men betydligt godare än, tråknudlar.

lördag 16 oktober 2010

Lördagssoppa

Lördagssoppa? Det låter väl sådär, eller? Soppan är sorgligt åsidosatt i Sverige brukar man säga. För mig är soppa lyx. De soppor mamma lagar är lite pyssliga och tidskrävande varför de inte lämpar sig i vardagen. Förra helgen blev det linssoppa med mälarcharkprinskorv i. En modern franskinspirerad tolkning av ärtsoppa och fläsk. Idag linssoppa med chili. Plus pyramidknäcke och Prosecco. Det kan man unna sig när maten är så busbillig. Nu är saltålinserna slut. Ett paket gav två middagar och två luncher för två. Busgott helt enkelt.

måndag 4 oktober 2010

Rösträtt, resträtt men inte lika restrött!

Jag ska ganska snart resa bort till ett land av förbud utan egentlig rösträtt där bloggare inte är välkomna. Mer om det någon annan gång. Jag ser i alla fall halvfram emot långflygningen. Tid för läsning och kontemplation, om inte magen krånglar igen. Det var ett tag sedan jag var utomlands, senast i julas, så det är ju verkligen på tiden. Sedan december/januari har jag inte varit i skick att resa: helt enkelt alldeles för restrött, men nu har lite av den voyageuse jag egentligen är återvänt.
Det här med miljötänket, typ hundra sätt att rädda maten och så vidare, är verkligen inte en uppoffring. Åtminstone inte från min sida. Rester är gudagott. Denna fortsättning på inlägget är författat dagen efter ty min dumma dator slängde ut mig varpå halva texten försvann och jag iddes inte författa mer igår. Idag är jag inte alls på lika gott humör. Har det att göra med att det inte fanns någon fin resträtt till mig? Nåväl, att rester över lag är så mumsiga har i alla fall att göra med smakfördjupningsprocessen som i sin tur måste ha att göra med viss förmultning. Det gäller att äta upp maten i tid. Får jag välja mellan kylskåpsrester och frysrester tar jag det tidigare. Detta gäller framförallt kompletta måltider. Lösa (icke såsbeklädda) kolhydrater blir så trista när de tinas. Gryt- och gratängrester smakar däremot minst lika bra i upptinat och återuppvärmt skick. Dock inte fisk (utom jansson). Rest är lika med fest. Basta! Om man dessutom som jag är lagd åt det barnsligt mosiga hållet gällande konsistenspreferens är det hela ännu bättre. Rester har en tendens att falla ihop, liksom förmultna, vilket ofta resulterar i trösterik umamivällning. Vid närmare eftertanke är detta kanske inte helt förtjänstfullt å miljöns vägnar, alla gillar verkligen inte gröt!
Gårdagens goda lunchlåda bestod i alla fall av lördagens fiskgryta puttanesca på torsk, markattatomater, kalamataoliver, mediumkapris, olivolja, chili samt ordentligt med skivad vitlök. Matvete och (fulfryst findus var dessvärre det enda jag hade hemma) blomkål därtill.

fredag 1 oktober 2010

Inte ett rött korvöre kvar

Av mamman min har jag ärvt eller tagit över den delikata ovanan att samla på mig mynt. De ackumeleras, nästan som förökar sig, obegripligt fort i fickor och handväskor varpå vi skramlande tultar omkring i ett snedbelastat liv. Rensar och rensar, men vad hjälper det när kronan är så svag (trots att den förstärkts) att man inte får något vettigt för mindre än en tjuga fast slutsumman påfallande ofta ändå blir ful (säg 47:90)? Renset då? Joakim von Anka skulle stortrivas i vårt städskåp. Där finns oanade metallreserver. Kom kriget skulle vi inte behöva ge upp några fälgar eller vad det nu är man brukar tvingas donera till industrin. Säckvis med sekiner, tillsynes värdelösa men förvånansvärt köppotenta ihop. Förrförra helgen roade vi oss med att gissa värdet i plastpåsen. "Max femhundra" sa jag naivt, intet ont anande den smärre inflation dessa bortglömda pengar var påväg att orsaka. Det blev nog över tusen plus diverse oväxlingsbara euromynt som maskinen på daglivs räknade ihop.
På två veckor hann det här givetvis ansamlats en ansenlig mängd till. Det meckiga igår var att det plötsligt var nödvändigt att göra sig av med mynt. Illa kvickt alltså. Hejdå femtioöring. Således fick jag i uppdrag att traska till daglivs med den senaste treliterspåsen. Jag som redan hade ont i ryggen. Väl framme visade sig emellertid att maskinen (av förklarliga skäl med tanke på mitt val av dag) var överbelastad och obrukbar. Reparatör var tydligen på g men de två gånger jag besökte butiken syntes han eller hon inte till. Vad göra? Att stryka omkring Fridhemsplan hela eftermiddagen, likt Frans Briljant med det byngliga byltet i högsta hugg, lockade mig inte. Där fanns varken ork eller självdistans nog hos mig. Så vad göra? Vad finns kvar när man förlorat hoppet, när världen går en förbi? Litteraturen förstås! Håglös och tyngd av min balast stapplade jag till Akademibokhandeln. Tre pocket för 149 var mer än ett fynd igår. På jämförelsevis lätta (bildligt och bokstavligt) steg kom jag vid gått mod ut efter en kvarts sållande bland hyllorna. Antologin "Min mormors historia" Johan Klings "Människor helt utan betydelse" och "Äkta vara" av Mats-Eric Nilsson i min hand. Samtliga hade jag ändå tänkt att köpa någon gång snart.
Av principskäl försöker jag hålla mig till en bok åt gången. Men att börja med två på en gång har jag aldrig haft någon regel mot. Således läser jag just nu Per Wirténs senaste och "Äkta vara" parallellt.
Visst är det här med tillsatser otrevligt. Inverterat konservativ som jag är ifrågasätter jag likväl den ortodoxa synen på processad mat. Bara för att det är fejk behöver det ju inte vara dåligt. Det är svårt att undvika e-nummer. Hela vår näringsmässiga infrastruktur bygger på sådant som lång hållbarhet och lättillgänglighet. Att helt utesluta processad mat ur sin kost skulle, för att hårddra det hela, vara som att försöka leva utan el. Å andra sidan är det (oftast) godare ju mer 'ren' maten är. Att leva på hel och halvfabrikat är att begå kulturellt och socialt självmord. Åtminstone i mina kretsar. Inte för att jag är omgiven av matsnobbar, men om man inte vågar äta någonting alls som inte är näringsmässigt innehållsdeklarerat (industrimat), så tackar man nej till allt vad middagsbjudningar, mammas mat och restaurangbesök innebär. Jag vet för jag har testat. Nej, för mig handlar det om matglädje. Om jag äter så lite e-nummermat som möjligt tvingas jag paradoxalt nog att släppa garden så mycket som möjligt. Det jag förlorar i kalorikontroll vinner jag dock i kvalitetskontroll. Så fram för fortsatt färre e-nummer i mitt liv!
Jag har ännu inte vågat mig på korvstroganoff. Men till helgen ska det åtminstone bli köttfärssås och spagetti för första gången på typ år. Att korvörena är slut gör ingenting för det ligger en falukorv i frysen och väntar på mig. Nästa helg månne?

tisdag 21 september 2010

Ont i magen

Jag har haft ont i magen hela dagen. Ekvationen med anorexi och symptomatiskt nog ett stort behov av mat går, förutom de uppenbara svårigheterna, inte alltid så bra ihop. Ibland är man hungrig som man ser ut. Ibland är hungern latent dolt under lager (i paritet med inlandsisen) av buksmärtor. Det gäller att äta ändå. Annars strular tarmarna ännu mer. Så jag åt min fina lunchlåda bestående av rotsakspytt på nötfärs (från hälsingestintan), hårdkokt ägg, ketchup, tomat och keso. Middag blev halvvegetarisk sushi (den heter mamma) och mjölk.
Ontet i magen kanske också har att göra med SD:s inträde i riksdagen. Eller inte. För visst är deras åsikter förkastliga men likväl är de också existensberättigade. Jag håller inte med dig men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka din åsikt. Eller någonting i den stilen. Just nu upplever vi den yttersta konsekvensen av att leva i en demokrati. I min diktatur skulle varken SD, eller exempelvis foppatofflor och (enligt min ringa mening sedernas förfall) Twilight få finnas. Men jag bestämmer ju inte och inte gör någon annan det heller egentligen. Demokrati var det ju. Tur är väl det. Tänk alla stackars barnarbetare i Indien som skulle gå arbetslösa om efterfrågan på läckande plastsandaler stryptes.
I nuläget ser inte SD ut att få något reellt inflytande även om de kan jävlas genom att ta åt sig äran för det ena eller andra blockets genomförda förslag och på så vis stiga i aktning hos mer eller mindre nogräknade väljare. Emellertid skrämmer det mig att deras politik inte granskas mer. Om låt säga folkpartiet i sitt valmanifest emotsatte sig bidrag till "stötande (det vill säga kontroversiell/provokativ) konst" och ansåg att politiker bör detaljstyra sådant skulle det bli ramaskri. I P1-morgon möttes istället denna auktoritära kulturpolitik av ett avmätt jaså från journalisterna. Visst kan man förvänta sig dylikt från SD, men det betyder inte att det är normalt för det. Vi får aldrig vänja oss vid tossigheter. Vi får aldrig upphöra att chockeras. Du är knäpp men du slutar inte att vara knäpp för att jag har konstaterat det. Eller någonting i den stilen.

söndag 19 september 2010

Sommarens sista suck

"Jag gillar verkligen såpa", sa jag imorse då jag stod och svabbade badrumsspegeln i en sky av mandelmättad rengöringsdoft. "Jag med", replikerade mamma, "fast inte om sommaren, förutom gazpacho förstås". Det var väl roligt? Nu hör ju till saken att mamma hade soppa på hjärnan, om inte i magen (det här med matsmältningstid har jag aldrig fått kläm på). I den eminenta kokboken "Kom in och ät" (man vill laga allt) finns det en tomat- och chèvresoppa vilken är sorterad under kapitlet "Favoriter". Vi (mest mamma) gjorde den igår. Inte var den lättvindlig. Egenrostad paprika och allt, men järnvägars vad god den blev. Tänk lyckad burksoppa med komplexa smaker. Spiskummin, honung, rosmarin...och alla färska ingredienser typ lök, vitlök och...tomater! Det var just det. Ett kilo färska svenska och goda tomater. Snart går de inte att tillhandahålla. Pass på! Våra kom från Cajsa Warg (någon tomatgård) men Vikens är minst lika goda och finns på Daglivs. Häromveckan hade mamma förresten skafferirens. Vad göra med 200 gram dammig farfalle? De åkte i soppan. Pastan blev barnsligt mjuk vilket passade mig utmärkt. Att få känna sig lite liten alltså. Idag var jag nämligen stor och gick och förstagångsröstade.
En festmåltid kommer sällan ensam. De två portioner som blev över igår fick mamma och jag till lunch idag. Mums. Lådmetoden kallar jag det förresten. Enda sättet att inte haka upp mig på kaloriräknande. Då vet jag dessutom att jag klarade av att äta det till middag dagen före och således inte behöver vara ängslig. Mamma kan dessutom vara säker på att jag får i mig det jag behöver då det är hon som har förberett lunchlådan. Klimatsmartheten och billigheten (och praktiskheten) kommer på köpet.
På SVT:s valprogam igår serverades rösti som vickning. Klockrent! Här blir det dock inget valfläsk utan det blir vegetariskt igen. Wokad tofu med sockerärter, babyspenat, ketchap manis och ingefära. Jasminris därtill. Att jag liksom förstagångsväljare är förstagångstofuätare är ju lite ironiskt. Visserligen har jag väl fått det i en och annan misosoppa och på en och annan sushibit men jag har aldrig ätit det som sådant. Borde jag skämmas? Om jag rodnar så syns det i alla fall inte ty i skrivande stund sitter jag med en ansiktsmask som borde ha tvättats bort för tjugofem minuter sedan.

onsdag 15 september 2010

Stiltje

Jag har försummat min blogg under drygt två veckor. Jag har varit upptagen med att leva lite. Oj, det där lät väl spännande? Men mitt liv är än så länge inte särskilt livligt. Det kommer, just nu finns inte så mycket ork. Dock är det underbart att vara fri. Det är viktigt att påminna sig (mig) själv om det varje dag. Det är så lätt att man glömmer. Så lätt att ta saker och ting för givet.
Mamma har lagat lite mat åt mig. Det har varit gott. Likväl har jag ännu inte vågat mig på korvstroganoff. Men det kommer. Snart.

fredag 27 augusti 2010

Mellanmål

Sista måltiden (här)! Snart fredagsfika. Bulle och saft. Sen kommer jag hem.

Förkyld?!

Så sent som igår stoltserade jag med att jag inte har varit förkyld på sju år. Tji fick jag. Jag antar att det har att göra med alla fina näringsämnen jag får i mig numera. Kroppen vågar liksom bli sjuk. Det är något som går här. Många i personalen går och snörvlar. Till mig kom det över natten. Dessutom sov jag dåligt och det gör ju inte saken bättre.. Jag som brukar stoltsera med mig goda sömn. Tji fick jag. Snorig och med bultande huvud stapplade jag i alla fall hit imorse för några sista skälvande timmar.
Igår blev jag skitsur.
Min kontaktperson tyckte som sagt att jag borde gå redan tre idag eftersom det är fredag, eftersom pappa åker till Kina snart, eftersom jag ändå ska skrivas ut på måndag etcetera. Men icke. Läkaren hävdade bestämt att hon och jag en överenskommelse och sådant går tydligen inte att rucka på i första taget. Nu hör det till saken att det var till min kontaktpersons tidsförslag som jag hade hänvisat då läkaren och jag kom överens. God morgon? Stelbenthet och byråkrati in absurdum. Nåväl, jag tog mig ett snack med läkaren i fråga imorse och även om hon först framhärdade vår överenskommelses (eller kanske sin egens) förträfflighet gav hon ändå med sig. Hon sa att hon hoppades att detta skulle få mig attt ändra inställning till min utskrivning. Jag kunde ju givetvis inte lova någonting, och jag kommer definitivt att skriva ut mig, men jag sa ja. Det jag inte sa var att det jag syftade på med ändrad inställning var min syn på deras människosyn. Att den nu framstår som aningen mer humanistisk i mina ögon.

torsdag 26 augusti 2010

Smoothie

Mellanmålsschemat verkar ha förskjutits. Idag fick vi det vi skulle ha fått igår: smoothie och knäckesmörgås. Det är min sista heldag och näst sista dag här. Fem måltider kvar. Vi fick någon slags översyrlig kalops till lunch. Det var bland det bästa jag har ätit (här). Coleslawen och riset passade bra till, och det ska komma från mig som egentligen inte ser någon mening med så kallat matris.
Här får man soppa till middag varannan torsdag. Så heter det i alla fall men i själv verket blir det soppa tre av fyra gånger. I och med att det har serverats soppa två veckor i rad förutsätter jag att det inte blir det idag. Men man ska aldrig säga aldrig. Lyser min aversion igenom? Sopporna brukar förvisso vara föredömligt mustiga. Det är pannkisarna som är problemet. Degiga, flottiga och smaklösa flatbröd. Till och med skolans var bättre. Sylten är ett skämt. Den smakar varken socker eller bär, snarare ketchup. Hu! Vad består den av egentligen?

onsdag 25 augusti 2010

Drygt

Oj vad tiden går långsamt. Nu är friheten nära men det är oerhört drygt fram till dess. Förhoppningsvis får jag i alla fall gå redan klockan tre på fredag. Men imorgon måste jag av någon outgrundlig anledning stanna till åtta. Som idag alltså. Jag plockar med mig lite grejer successivt. Datorn blir det sista jag tar. På fredag alltså.
I musikalen "Rent" frågar man sig hur bäst mäta tiden. I antal kaffekoppar, kilometer, skratt eller leenden? Jag gitter inte med att räkna timmar så jag gör det enkelt för mig och kör på måltider istället. Två frukostar. Två luncher. Två mellanmål. En middag. Två kvällsmål (om man räknar med idag). 2+2+2+1+2=6+1+2=7+2=9. Nio måltider. Snart åtta.
Det var sesampanerad kyckling till middag. Det är lite tveksamt med sesampanering enligt min ringa mening. Det ligger inte i fröns natur att sitta kvar, som panering sig bör, vilket i regel resulterar i pudrad tallrik. Dessutom var nudlarna översalta. Tänk, jag tycker att någonting är salt! Mina smaklökar har verkligen mognat.

Lök på laxen

Lunchsåsen var för övrigt ovanligt god. Senapstorsk hette maten förresten. Senap i fiskanrättningar har jag visserligen stött på förut men ihop med lök, eller lök i sig, var någonting nytt för mig. Är det månne taletsättet som stått i vägen? Gul lök lyfte liksom den syrliga senapssmaken och smälte lite i grädden. Fast inte helt för visst fanns där en tuggighet som käckt kontasterade mot mjuk fisk och överkokt potatis.
Nu vet jag, Janssons frestelse innehåller ju både lök, fisk och grädde och det är ju en alldeles lysande kombination. Där ser man.

Möten

Idag klockan 13.30 hade samtal med min kontaktperson. Det gick bra. Hon förstår mig. Att jag inte är typen som mår bäst av slutenvård. 16.15 har jag samtal med min öppenvårdsläkare. Visshet alltså. Så att vi kan planera in kommande möten.
Här stambyter man för fullt och det råder vattenavstängning mellan 13.00 och 16.00. Jag har alltså inte gått på toaletten sedan innan lunch. Tortyr är bara förnamnet. Är det någoting jag hatar så är det ofrihet. Just nu är jag ofri, så ofri att jag inte ens kan ta mig friheten att uträtta mina behov på typ Mc Donald's vilket man annars plägar göra när det av någon anledning kniper.
Om det har med vattnet att göra vet jag inte men vi fick samma mellanmål som igår. Dessvärre var mackorna inte sega idag. Men i alla fall. Jag gillar ju knäckemackor så jag ska inte klaga. Det fanns emellertid inget tevatten. Fy bubblan! Jag fick hålla tillgodo med kranvatten, men vem blir uppiggad av det en grå onsdagseftermiddag? Nu börjar jag få ont i magen. Hoppas att vattnet kommer igång i förtid.

tisdag 24 augusti 2010

Nu så!

Så har jag äntligen (mitt livsskede kräver mycket kursivitet för att beskrivas) fått en plan. En tydlig planering. "Jag vet ju att du gillar det", sa läkare 1. Så sant som det var sagt. Här mellan åtta och åtta idag, imorgon, torsdag och fredag. Paus hemma lördag-söndag. Samtal klockan tio måndag morgon. Vill jag så skrivs jag ut då. Och det vill jag ju. Nu vet jag! Visshet!

Hej kom och hjälp mig...

Jaha. Först nu har jag fått min tid. Halv fyra med läkare 1. Det blir nog bäst så i alla fall. Att jag pratar med läkare 1 alltså. Det var ju hon och jag som skrev min vårdplan. Men att man aldrig kan får reda på någonting förr! Det blir alltid senare. Mötet kan förresten bli senarelagt då behandlingskonferensen tydligen kommer att dra ut på tiden. Fast jag orkar inte med att vara otålig längre. Jag kommer ju ändå ingen vart. Jag är där jag är och en halvtimme hit eller dit spelar ju mindre roll. Visst är min tillvaro tjosan?
Mellanmålsknäcket var hursomhelst föredömligt segt. Segt? Jag är medveten om att ordet knäcke har en inneboende knusprighet, men jag älskar det segt. Den genen kommer från pappa. I och med att köket förbereder mellanmålet timmar i förväg kommer ostmackorna från kylen. Kyla+knäcke+smör= seg smörgås. Samma effekt kan med fördel uppnås vid skidåkning. Matsäck i ryggsäck.

I väntan på...

Det känns som om jag befinner mig i "I väntan på Godot". Jag blev lovad en läkartid av läkare 1 igår. Hon skulle prata med läkare 2 och läkare 2 skulle prata med mig. Men icke. Läkare 2 hade tydligen ingen aning om att vi skulle ha samtal, än mindre att det skulle ha ägt rum typ nu. Så hon hänvisade till läkare 1. Samtalet kommer troligtvis att bli med läkare 1. När vet jag förstås inte. Här hålls man på halster. Detta är varför jag skriver ut mig. Väntan, vanmakt, byråkrati och missmod.

måndag 23 augusti 2010

Jobbigt

Just nu är det väldigt jobbigt. Väldigt jobbigt. Vikten har inte gått upp och permissioner är indragna. Suck. Jag kommer med all sannolikhet att skriva ut mig imorgon. Fast det börjar nog inte "gälla" förrän på fredag. Det kan vara så att jag tvingas vara här till och med kvällsmålet varje dag fram till dess. Så blir det idag i alla fall. Varje dag! En tolv timmars arbetsdag. Jösses. Snacka om att jag kommer att bli urlakad. Men det är ju övergående. Snart skrivs jag ju ut.

fredag 20 augusti 2010

Bröd nummer två

Okej. I Lördags kom pappa hem. Eftersom varken mamma eller jag äter frukost hemma på vardagar skulle inte brödpåsen i frysen vara borta om han inte hade varit här eller snarare där (i skrivande stund befinner jag mig på avdelningen). Tro inte att jag klagar, det är roligt att han tyckte om bullarna. Dessutom infinner sig en (till egentlig koldioxidutsläppsminskningspåverkan oproportionerligt stor) förnöjsam känsla hos mig då en rest av något slag äts upp. Huruvida innan frysning nybakta frallor är att betrakta som rester kan man i och för sig tvista om. I ett litet hushåll får man mer sällan chansen att experimentera i köket, åtminstone när det gäller storsatsprojekt, då åtgången inte är så stor. Tur för mig att jag har en hungrig pappa som kommer då och då.
Ett tag funderade jag på att byta ut grahamsmjölet mot dinkelsikt, men lutar nog nu snarare åt att istället ersätta hälften av vetemjölet med dito dinkel. Sedan är frågan om huruvida jag ska testa nötig kallpressad rapsolja (istället för grundreceptets olivolja) och strunta i brödkryddorna eller om jag ska fega med smör -och rapsolja och fortsätta på kondimentspåret. Mer salt ska i alla fall definitivt i.
Hursomhelst kommer jag att känna mig lite förnöjsam redan ikväll, ty resten av jästen från förra veckan kommer att gå åt!

torsdag 19 augusti 2010

Blommor

Blommor har nästan obemärkt smugit sig på in i mitt liv. Både i hjärta och hjärna. Det hela började i midsomras då mamma gav mig en floristbunden krans att trösta mig med på avdelningen. Sedan dess har jag fått nya buketter varje vecka. Det har verkligen varit skönt med lite skönhet under alla grå måltider. Inte för att folk i gemen är fula på avdelningen, så jag bör nog med hänsyn till dem omformulera mig. Färska, friska, blommor. Det har varit skönt med lite friskhet under alla grå måltider. Folk i gemen på avdelningen är ju så sjuka. Och grå.
I och med att jag inte hade ätit middag där på en vecka så köpte mamma ingen ny bukett i söndags. Dessvärre var jag ju som bekant igår tvungen att genomlida en ytterligare sista natt och blir dessutom kvar över middag imorgon. Så mina sympatiska föräldrar bestämde sig för att besöka mig med fägring i famn igår kväll. Buketten är hänförande vacker. Maffig i allmänhet, frodig av hortentian och perfekt augustilila. Inte en enda ros dessutom. Precis som jag vill ha det. Personal, och glädjande nog även en del patienter, tar sig för pannan och ojar imponerat över den praktfulla presenten.
Mina päron förnyade förresten sina äktenskapslöften idag. På deras 21-åriga bröllopsdag bedyrade de åter sin kärlek med mig som enda vittne. Förrutom prästen förstås. Mamma hade en minikopia av sin orginalbukett. Jag som ju inte är så mycket för banala rosor måste ändå erkänna att den var jättefin i all sin enkelhet. Mångbladiga blodröda rosor och brudslöja. Jag som inte heller är så mycket för banala kärlekssånger blev tårögd när ceremonin avslutades med "We have all the time in the world" av Louis Armstrong.

onsdag 18 augusti 2010

Pärlor

Nu har jag pärlat lite. Det gick sådär. Nåja, jag kom en bit på väg till. Nu tror jag att jag får gå ut och spela kubb.

Blåbär

Isch vad tråkigt det var här. Mol allena bloggar jag mig igenom dagen. Tick tack. Tiden går både långsamt och fort. Jag har smått börjat tröttna på de eviga ostmackorna. Som tillbehör igår till den vegetariska måltid jag var så illa tvungen att stanna för att inmundiga. Som del av frukosten. Till mellanmålssmoothien nyss och i kväll ihop med blåbärssoppan. Blåbär förresten, smoothien brukar var gjord på hallon men idag var den blå. Något nytt under solen i alla fall. Det kanske är fisk ikväll. Det är ju onsdag. Om jag inte missminner mig brukar vi alltid få fisk på onsdagar. Att jag också är blå vet jag, men jag tänker ändå sysselsätta mig med valpejl i eftermiddag. Ett sätt att fördriva tiden. Synd på så rara timmar (att behöva fördriva dem alltså). Även om tid är allt vi har så är den högst begränsad.
Vad mer kan jag göra? Pärlpyssel? Mamma ska ju få sin present någon gång och jag planerar inte att vara här fler kvällar. Noppa ögonbrynen? Definitivt. Jag tog ju till och med hit en pincett i morse. Tråkiga rutingöror är värda sin vikt i guld när man vill att tiden ska springa förbi. Jag kallar det kampen om tiden. Momo står förresten på min mentala läslista.

Läkarsamtal

Jaha. Jag hade gått ned ett hekto förra veckan. Icke druckna måltidsdrycker sätter tydligen sina spår, eller snarare tvärtom. En del permissioner drogs in. Det suger. Jag måste sova här en ytterligare natt. I natt. Jag mår inte bra av det men jag får väl lov att göra det då. Det rör ju sig bara om en natt. Imorgon får jag gå 12.30 som jag hade ansökt om. På fredag först 18.15, en tre timmar och femton minuters försämring. Nåja, helgen är fri och från och med nästa vecka står det ju inskrivet i min vårdplan att jag ska sova hemma. Så det så. Det sa läkaren att jag kunde räkna med. Om målen hemma funkar alltså. Och det ska de ju. Jag var kolugn på samtalet. Igår var jag dock aningen kverulant men hon sa att det närmast är i sin ordning. Varför jag inte får sova hemma är dock en gåta (om jag äter middag här alltså) men så kan det tydligen gå.
Jag slapp lunchvilan i och med samtalet och nu drar jag nytta av den resterande vilotiden för detta inlägg. Lunchen var inte läskig för fem öre. Portionen var som den skulle. Likväl smakade den ingenting. jag menar ingenting. Han-kocken, vi kan börja kalla honom M2, är tillbaka från semestern. Gör man kycklinggryta på mager frysfilé behövs det ordentligt med kryddor. Jag som har avvänjts vid salt tyckte ändå att det var för lite idag. Var fanns den påstådda basilikadoften som annonserades på griffeltavlan utanför matsalen? Jag hoppas att middagen smakar mer.

tisdag 17 augusti 2010

Färdigmat

När man fått smak för riktig mat är det inte så gott med färdigrätter. Åtminstone inte billiga sådana. I svält slinker väl det mesta ned antar jag men hur jag stod ut med, till och med föredrog, frysmat jämt är en gåta. Det var igår jag fick mig en tankeställare. Mamma var hos sin terapeut och jag tog till den gamla godingen tortillapizza. Dock utan att peta bort någon ost, vilket jag gjorde förut. Otroligt torrt och smaklöst. Torrheten kan förvisso ha en del att göra med den dubbla microtiden. Osten ville inte smälta men botten blev stenhård.
Salt förresten. Allt har blivit så salt nu när jag har vant mig av med oskicket att salta innan jag ens hunnit smaka. Att få knapra lite maldon ihop med färskpotatis är emellertid en ynnest som jag inte tänker be om ursäkt för.

måndag 16 augusti 2010

Behandlingskonferens

Jag hatar tisdagar. Attans, det är ju tisdag imorgon! Varför detta hat? Behandlingskonferensdagen. Av någon outgrundlig anledning har man valt att besluta om permissioner på veckans andra dag. Således är det mycket svårt att planera sitt liv före tisdag eftermiddag. Klockan halv fyra närmare bestämt. Nu stundar alltså en oändlig väntan. Väntan börjar nämligen redan måndag morgon. Min tillvaro är segdragen, oviss och tröttsam. Som ett parti monopol ungefär. Det skaver att vara i klorna på staten. Fast egentligen är jag ju inte det eftersom jag inte är inlagd på LPT längre. Att opponera mig mot läkarna gör jag ändock mitt bästa för att undvika. Hellre sitter jag med oförargets trumf på handen.

lördag 14 augusti 2010

Bröd

Jag har blivit bortskämd med färskt bröd. Kanske har jag redan skrivit om detta, jag minns inte. Hursomhelst får vi nybakade frallor nästan varje dag på avdelningen. Min Längtan har således knappast varit att Äntligen få komma hem till industrijästa frukoststunder. Men mig veterligen finns det inget bageri min närhet som öppnar före nio på helgerna (när jag äter frukost hemma). Märkligt kan tyckas då brödkonsumtionen i de flesta hushåll peakar på morgonkvisten. Efter en hiskeligt torr historia härom helgen uteslöt mamma och jag matbutikernas bake-off sortiment som alternativ. Så vad göra? Baka förstås!
Mamma och jag satte en grahamsdeg igår och bakade ut frallor som fick kalljäsa under natten. I den dallrande morgonhettan stoppade mamma modigt frallorna i ugnen på 250 grader och svettades sedan ymningt i tio minuter. Nu har vi frallor i både frys och brallor. Nej, det sistnämnda var givetvis ett dåligt skämt. Här är det alldeles för varmt för benklädnad.

torsdag 12 augusti 2010

Sockerärtor

Säg varför finns det blott ärtor från afrika på Ica? Det är ju sommar! Kanske borde man bege sig till torget istället.

tisdag 10 augusti 2010

Hushållsost

Vad är det som gör hushållsosten till Sveriges mest köpta ost? Förmodligen epitetet hushåll. Det låter lite som husman och husmanskost gillar väl alla. Men gillar alla verkligen hushållsost? Den smakar ju ingenting. Är det kanske just dess beskedlighet som får svenskarna att äta den? I jantelagens land fräser individualisten inom oss alla och är det månne så att folk får utlopp för sitt ego jämte den slätstrukna mejeriprodukten? En av de viktigaste uppfostringsinsatser min pappa har gjort är att lära mig äta stark hårdost. På köpet lärde han mig att hata hushållsost. Förvisso lite opraktiskt när hushållsost som bekant har en tendens att dyka upp lite här och var i smörgåssituationer utanför hemmets hägn. Här till exempel. Man har nyss bytt från vad jag tror är Gouda till, just det, hushållsost. SÅ tråkigt.
Ikväll äter jag kvällsmål hemma. Jippie, jag får glass istället för tristyogurt! Mums.
Om jag inte misstar mig så blir det vegobiffar till middag. Det är faktiskt en av de bättre rätterna som jag serverats här. Hoppas att jag har siat korrekt.

måndag 9 augusti 2010

Score!

Japp. Nu är det klart. Jag ska börja vara här dagtid. Från och med 18.15 imorgon och mellan 08.30 och 15.00 på vardagar. Aldrig mer på lördagar och söndagar. Vincero!
Tänk, jag skulle kunna gå ut och festa i helgen om jag ville. Fast det orkar jag förstås inte. Men möjligheten finns och just nu är det gott nog. Nu blir utgångspunkten hemma och det känns fantastiskt bra. Det lilla jag hörde av Annika Östbergs sommarprat väckte starka sympatikänslor hos mig. Det kanske är en miljöskada. Har man någon gång varit inlåst så blir friheten så mycket heligare. Sista natten här alltså och näst sista middagen. I kväll har jag en timpersmission. Då ska mamma och jag gå och köpa blommor. Visst är det vackert?

söndag 8 augusti 2010

Kolhydratbomb

Se ibland undrar man. Undrar vad dietisten tänkte. Hon som i samråd med köket sätter ihop menyn alltså. Det var vegetariskt till lunch idag igen. Tredje gången på en vecka, det brukar annars bara vara två, varav den ena då är soppa med pannkakor. Soppan lyste dock med sin frånvaro i torsdags. Istället fick vi broccolipaj. Paj som är så gott. Synd om mig som av fettskräck har ratat mammas alla quicheförslag det senaste sex åren. Tänk vad jag har missat! Avdelningens paj är inte på långa vägar så god som mammas. Eller jo, pajdegen är ganska fin, men osten är på tok för smaklös. Antagligen är den helt enkelt för billig. Nåja, i fredags fick vi tsae(stavning?)gryta. Tsae är en nyhet för mig. Något slags sojaprotein skulle jag tro. Ärligt talat föredrar jag det framför quorn vilket jag ofta anser mig älska, men min kärlek är ibland obesvarad då det blir torrt. Tsae är däremot saftigt. Riktigt mumsigt vågar jag påstå. Det får lov att bli en djupdykning i daglivs frysdiskar när jag kommer hem. Gott så alltså.
Men idag undrar jag hur dietisten tänkte. Var fanns proteinet? Mackan till det vegetariska brukar finnnas där för att göra de vegetabila proteinerna mer proteiniga. Utgående från detta kan dagens lunch inte ha varit fullvärdig. Möjligtvis fulvärdig. Glasnudel- och grönsaksfylld vårrulle (med konstig bismak), ris, sötsur sås och knäckesmörgås därtill. Snacka om kolhydratbomb. Inte för att jag bryr mig om någon GI-tabell eller så, men någon måtta får det väl vara. Det var ju torftigt! Mjölken förstås, den gav väl lite äggviteämnen, men i ändå!

lördag 7 augusti 2010

Hallå?

När man tydligt ber om två skinnfria portionsfilébitar lax är det ju inte så kul att behöva betala för minst hundra gram skinn. Icas fiskdisk hade en söt fiskkille men tyvärr var han inte så mycket mer än det. Nåja, man ska inte klaga, på daglivs luktar fiskavdelningen fisk. Ännu mindre kul.

fredag 6 augusti 2010

Permission igen

I kväll börjar min permission kl 18.15. Igen. Dock sträcker den sig över hela lördagen. Sympatiskt av läkarna att betro mig klara av en hel matdag i mammas händer. Jag hoppas att ironin framgår.
Det blir sushi tilll lunch imorgon och lax till middag. Mamma fixar. Inte sushin alltså. Okej, jag medger att det bara för någon månad sedan eller två inte alls var självklart för mig att äta hemlagad, än mindre icke näringsberäknad, mat. Men nu ska det bara bli gott och mysigt att mamma fixar. Hej då tvång! Jag tänker definitivt inte väga mina potatisar.
Om allt går som det ska får jag börja sova hemma varje dag från och med tisdag kväll. Säkert vet jag emellertid först på måndag då jag har haft nästa läkarsamtal.

torsdag 5 augusti 2010

Olustiga huset

Vem spankulerar frivilligt i Gamla stan en solig sommardag? Blotta tanken på dylik exkursion gav mig förr som åren rysningar. Men då min tillvaro har blivit mycket absurd ter sig inte svärmen av svettiga stockholmsbesökare på villovägar i vårt medeltida Disneyland så världsfrånvänd ändå. Visst är det en plastig cirkus av stora mått, kommersialismens vulgära sida. Så naket. Så rått. Så äkta men ändå så surrealistiskt. Lustiga huset. Fast i jämförelse med dårhuset där jag befinner mig just nu så framstår det som ganska normalt. Nu skriver jag från olustiga huset.
Mamma och jag spenderade dagens två permissionstimmar i Gamla stan. En dold pärla är stadsmissionens cafétak. Bege er dit om ni vill fika gott till rimligt pris på tryggt avstånd från de värsta turisthorderna.

onsdag 4 augusti 2010

Hallon

Mina händer lukar hallonsylt. Vadan detta? Body Shops bodybutter vilket jag nyss har fått lära är hårdvaluta då det inte längre saluförs. Jag fick det som bonusjulklapp i början av december.
Vi fick hallonsmoothie till mellanmål. Knäckemacka till. Havreknäcke idag. Vilken lycka! Det är det bästa budgetknäcket enligt min mening. Jag har alltid varit svag för havre i alla dess former. Mamma bakar förresten fenomenala havrekakor.
Imorse hade jag (av misstag får man hoppas) tilldelats en begagnad näringsdryck, så vid omskakningen fick jag vaniljkladd över mina byxor. Inte kul.
Ikväll har jag kvällsmålspermission. 18.15 till 08.00 imorgon bitti. Skönt att få sova i sin egen säng. Inget slår ju Hästens.

måndag 2 augusti 2010

Sex veckor

Eftersom jag har brukat Earl Grey i en veckas tid blev det inte samma aha-upplevelse tillsammans med digestivekexen idag. Det kan också ha berott på att jordgubbsyogurten inte är lika god som blåbärsvarianten vi fick förra måndagen. Tydligen finns här ett rullande matschema om sex veckor. Nu har jag varit här i exakt sex veckor och fick således köttbullar till lunch precis som dagen jag kom. Tillbehören var dock de klassiska så köpeköttbullarna på avdelningen slår faktiskt den hemlagade köttfärslimpan (här) som ju bekant kryddas med spiskummin men ändå serveras med lingonsylt (urk). Om jag inte minns fel från min första dag så kommer jag att få pastaskruvar med ost- och skinksås till middag.

söndag 1 augusti 2010

I en annan del av Stockholm

I en verklighet full av västerbottensost, mördegskakor, marmeladkonfekt och andra godsaker förstår jag att det är hejdlöst slösaktigt att lägga ned värdefull fikatid på e-pimpat risklibb. För tillfället lever jag dock i en parallell värld. I en annan verklighet som Johanna Koljonen skulle kalla den. I en annan del av Stockholm säger jag. I min aktuella verklighet råder naturligtvis andra premisser än i den "verkliga" verkligheten. I min verklighet kan jag exempelvis inte kvista ned till Cajsa Warg, trots att butiken ligger på gångavstånd härifrån (vilket den inte gör i vanliga fall, men snart, ty en filial ska öppna på st:eriksplan). I min gamla verklighet, som inte heller var en del av den "verkliga" verkligheten, i anorexibubblan alltså, hade jag varken ork eller lust att ta mig dit. Nu när jag min aptit omsider är i full återvinningprocess har jag inte möjlighet att ta mig någonstans. Är det inte typiskt? Just nu får jag hålla till godo med det som bjuds. Och det gör jag. Det var dit jag ville komma med detta inlägg. Att hålla till godo kan nämligen vara förvånansvärt gott. Lyss matälskare som har förmånen att leva i den verkliga verkligheten. Sänk garden! Var lite svenniga! Ge smaklökarna en siesta! Sätt på er de gastronomiska foppatofflorna!
Gör så här en hängig eftermiddag: Gå till ICA eller dylikt, köp en risifrutti med jordgubbssmak och en kartong godmorgons apelsinvariant. Ta fram en tesked och slå i ett glas med juice.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör det men kombinationen är klockren. En perfekt balans mellan, syra, sötma, fetma, fruktighet, bärighet, krämighet och tuggighet kanske.

fredag 30 juli 2010

Tiden är dyrbar

Igår hade jag en tvåtimmarspermission. Stressigt värre. När tiden är lyx värderar man den emellertid desto högre. Carpe diem liksom. Mamma och jag hann således med både powershopping och djupa samtal. Till det hörde även två tunnelbaneturer, toalettbesök och mellanmålsfika på svettigt kafé.
Magen har krånglat lite under veckan. Det beror med all sannolikhet på det olidliga spänningstillståndet. Får jag komma hem så snart som jag tror? Hela sjukhusvistelsen är förresten en stor anspänning både för mig och mamma (och förmodligen för pappa med, men han är ju i Kina så han märks inte så mycket). Det tär verkligen på själen att vistas i offentlig miljö dygnet runt. På stackars mamma tär det att behöva ranta fram och rillbaka stup i kvarten istället för att kunna träffa mig i naturlig miljö istället. Hemma.
Nu har jag fått lov att gå med på den dagliga halvtimmespromenaden. Idag klättrade vi upp på skinnarviksberget. Där blåste friska vindar och jag slängde längtansfulla blickar mot mitt vackra Kungsholmen. Det är väl på tiden att jag får komma hem så att jag också kan ta mig ett glas på Mälarpaviljongen i sommar? Det borde läkarna verkligen unna mig kan man tycka. Jag som kämpar mig blå. Idag tackade jag till och med nej till min plats på journalisthögskolan! Det skar i hjärtat men vad gör man inte för att få komma hem? Det gäller att vara tillmötesgående mot medicinsk expertis. Att inte börja plugga i höst ingick i avtalet om att skriva av mitt LPT.
Imorgon har jag en längre permission även om det inte är en nattversion. Mellan tio och halv fem. På onsdag får jag förhoppningsvis en nattvistelse och sedan bär det antagligen av hemåt på riktigt framåt nästa helg.

onsdag 28 juli 2010

Earl Grey

Idag drack jag Earl Grey igen förresten.

10:e augusti

Om det går som det ska så kan jag börja sova hemma från och med den 10:e augusti. Om inte lite tidigare, typ den 7:e (ta i trä). Läkarsamtalet gick bra. Sakligt lade jag fram min argument och det räckte. Jag behövde inte ens använda mitt avskrivna LPT som rockärmsess.
Det var såsgratinerad falukorv med mos och dressad morotssallad till lunch. Ingen mat med finess men helt okej. Dock lite skrämmande för mitt anorektikersinne men det gick i alla fsll ned och det är ju huvudsaken. Som min läkare poängterade vid dagens möte: det är normalt att vara rädd vid måltider när man lider av sådan sjukdom. Självfallet är det så men det händer att jag glömmer bort det. Oftast går det ju ganska bra.
Häromkvällen var jag så himla hungrig. Jag hade jättesvårt att somna.

måndag 26 juli 2010

Digestive

Te-utbudet här är kanske inte det mest kvalitativa men jag har mina favoriter ändå. Man tager ju liksom vad man haver. Eller snarare får. Oftast blir det "Darjeeling Himalaya". Fast egentligen brukar jag alternera mellan alla de ickesmaksatta sorterna. Omväxling förnöjer. Tyvärr domineras telådan av olika kväljande bärblomsvarianter såsom "Roseship" och "Blue fruits". Har jag tur är lagret påfyllt och allt finns att tillgå. Om vattentermosen dessutom underhålls genom dagen utgör testunderna definitivt ljusglimtarna här på avdelningen. Frukost och Yellow label. Annars är jag inte så strikt tidpunktsbunden. Det blir vad andan faller på. Nu har jag i och för sig snöat in på Earl Grey. Föga nydanande men jag hade inte druckit det på någon månad och slogs av smakrikedomen. Earl Grey är ett utmärkt eftermiddagste. Särskilt gott ihop med digestivekex. Det är särdeles gott att äta digestivekex på eftermiddagen.

söndag 25 juli 2010

Grönsaker

På mina fem fingrar kan jag räkna de gånger jag har serverats färska grönsaker här på avdelningen. Skam åt sådant i högsommartider! Väldigt ofta är det broccoli och det är i och för sig inte så dumt. Jag älskar broccoli. Fast som så mycket annat gör den sig bättre i färsk och ekologisk tappning. Allehanda frysta grönsaksblandningar dyker upp på tallriken nästan varje dag. Ironiskt nog rör det sig om samma sorts vegetabilier i snarlika konstellationer även om namnen på de överkokta anrättningarna skiftar. Dessvärre går det inte att uppfinna hjulet pånytt så amerikansk grönsaksblandning smakar precis lika lite som sommargrönsaker. Idag hette det så roligt att jag undrar om någon från IKEA:s möbelnamngivningsavdelning har konsultat i köket. Karibisk blandning! Jo jag tackar jag! Gröna bönor, morötter och blomkål. Man riktigt känner den exotiska undertonen.

lördag 24 juli 2010

Fusion

Jag har i tidigare inlägg givit uttryck för viss protektionism. Gällande svensk mat alltså. Okej, det finns ingen svensk mat och bla bla bla, men jag syftar snarare på en konsensus om hur vissa rätter typ bör smaka och ta sig ut. Han-kocken är på semester och har ersatts av franske M. Både han-kocken och M kommer inte från Sverige och detta gör sig mest påmint i valet av kryddor i husmanskosten. Köttfärslimpa, brunsås, potatis och lingonsylt. Jag säger vitpeppar, salt och lite fond. Han-kocken säger dock spiskummin och M säger anis. Hjälp vilken smakkrock det blev igår. M ville väl ta ut de kulinariska svängarna och serverade texmex-limpan med fransk lakritssmakande sås. Ett klavertramp då och då är ju egentligen ingenting att orda om men om man lunchhungrig och småfrusen en grådaskig lördag har ställt in hjärnan på hemtam mysmat kan man inte låta bli att förbanna cross-overkökets landvinningar under nittiotalet. Jag slår vad om att käre M kvällen innan hade suttit och bläddrat i någon icareceptsamling från 96, och misstagit de poppiga middagsförslagen för ursvensk matkultur.

fredag 23 juli 2010

Permission

Ikväll går jag på premiärpermission. Mamma fyller 54 imorgon så jag fick dispans och därmed nattpermis trots min ganskaså jättelåga vikt. Nästa vecka tror jag dock att premissionerna kan komma igång på allvar. Äntligen händer här någonting. Den obarmhärtliga ledan kan vara över.
Hör och häpna sysselsätter jag mig just nu med pyssel. Min person är inte pysslig. Pärlande är dock förvånansvärt meditativt. Permissionen sträcker sig mellan 18.15 idag och 11.30 imorgon.

onsdag 21 juli 2010

Dramatik på klinik

Här försöker folk skriva ut sig på löpande band. Med blandad framgång kan tilläggas. Varför är flickorna så drastiska? Nu när mitt LPT är avskrivet är istället HSL:et kompletterat med ett kontrakt. Jag fick själv vara med och utforma det. Kontraktet berör åtgärder som bör vidtas vid händelse av att jag skulle vilja skriva ut mig i förtid. Åtgärdspaketet lyder ungefär såhär: först tala med behandlare, sedan med läkare, sedan helgtime-out och i sista hand vänta fem behandlingsdagar. Det där med fem behandlingsdagar är jag särskilt nöjd med. Det verkar så dramatiskt att sluta med buller och bång, ögonaböj, då behandlingen pågår under så lång tid. Det är liksom inte schysst mot någon part. På avdelningen finns det ändå dramatik så det räcker och blir över. Det där med fem behandlingsdagar är inspirerat av svensk grundlagstifting. Att det måste gå ett val mellan två riksdagsbeslut om att ändra i grundlagen.
Jag grät under lunchen men avböjde principfast medicin, snöt mig i min t-shirt (vi har inte tillgång till papper vid måltider) och åt stoiskt upp min potatis.

tisdag 20 juli 2010

Ostmackor

Jag vattensväller och vätskehoppar fortfarande men det börjar bli bättre. Vem kunde ana att jag var så uttorkad? Nu är i alla fall alla upptrappningar i matmängd över så nu kommer det hela antagligen att plana ut ett tag.
På tisdagar serveras det för mig här i särklass enklaste mellanmålet. Alltså det minst ångestfyllda. Det slår aldrig fel. Två knäckemackor med smör och ost. Så lättätet, så definierat och så snällt. Magen bråkar aldrig efteråt. Inte idag heller. Det känns som att jag har ätit bomull.
All min ostpåläggsrädsla är förresten bortblåst. Varför höll jag på och kladdade med syntetisk smältost på tub så länge? Det räcker med att smaka på ordet räkost. Jag får numera kväljningar vid blotta tanken på räkor ovanpå frukostmackan. Här är det hårdost för hela slanten. Sådan där skol-/fritids-/dagisost. En ganska tjockt ljusgult kingsizelakan per macka. Smaken är lite salt och har tydliga drag av fotsvett och snorkråkor. Att det låter oaptitligt bryr jag mig inte om. Det finns ju drösvis med vinskribenter som jämför ekfatstoner med jungfrusköten. Det skulle hursom kunna röra sig om någon form av Gouda. Inte min favorit men helt okej. Man vänjer sig ganska snabbt vid helt okej. Dock längtar jag efter en vällagrad Herrgård men det har minst lika mycket att göra med de senaste årens självorsakade påläggstorft som med landstingssovlets tradighet.
Ostsmörgåsar måste man klara av för att klara av sin tid här. Så är det bara. Sorgligt nog tillhör smörgås kategorin "farlig mat" för många som är inlagda här (hur det förhåller sig på andra avdelningar kan jag inte uttala mig om). Dock inte för mig och väl är väl det. Annars skulle jag inte kunna komma hem så tidigt som i augusti. Man måste nämligen äta allt utan näringsdrycksersättning för att utskrivning ens ska komma på tal. Givetvis är dessutom så att frekventa matanrättningar är viktigast. En typisk dag kan se ut såhär: en ostmacka till frukostyogurten, två ostmackor till mellanmål och en ostmacka till middagen (om det råkar vara en vegetarisk måltid). Knivigt värre om man inte fixar ost. Eller mackor i allmänhet.

måndag 19 juli 2010

22 augusti

Omsider (kan man tycka) har jag tillsammans med överläkare L gjort upp en vårdplan. Jag har alltså äntligen fått ett utskrivningsdatum. Nu slipper jag famla i tomma luften. Att inte veta hur, var, när (och nästan varför) har varit kusligt lik den tidstortyr staten utövar i slutet av Orwells "1984". Särkilt eftersom jag just har varit i händerna på staten. Men inte längre! Imorgon skrivs mitt LPT av. Dessutom kommer jag förmodligen att få helgpermission. Jag som inte har lämnat denna byggnad på fyra veckor!

lördag 17 juli 2010

Bakfylla

Att jag vaknade utsvulten trots min diet på 2700 kalorier kanske har att göra med gårdagens vitvinssås till den tegelstensreminiscenta laxfilén. Hursomhelst verkar kocken vara resursklok. Tomatsåsen till lunch smakade jästa druvor. Den var god. Billig tomatburk+standardbasilika+vin+socker+lite mjölkprodukt= det som lyfter en ordinär köttbullelunch med bulgur. Alltsom oftast är det hemlagat som gäller här men köttbullar är tydligen för jobbigt att trilla i storkök. Men behöver man köttbullar? Om det nu promt ska serveras färsprodukt, varför inte sno ihop limpa istället?
Jag tillhör inte den ängsliga skara nykonservativa surdegar vilka nära nog anser mögel vara mer hälsosamt än e-tillsatser eftersom naturligt "alltid är bäst". Tja, att bejaka naturen kan ju ha sina fördelar. Varför inte satsa på naturligt urval istället för att betala massa onödig skatt för pacemakers och antibiotika? Skämt åsido, jag är beredd att sjunga halvfabrikatens lov då de har varit en förutsättning för den förvärvsarbetande kvinnans frammarsch i samhället. Men nu när männen förhoppningsvis finns med i bilden kan vi väl åtminstone slippa dras med de eviga harpluttarna? Det inte värt pengarna. Trots trots att det är billigt. Eller snarare, det är inte värt tiden och tid är ju som bekant pengar. Det är inte värt att spilla sin dyrbara tid i livet på någonting så fjärran från hur det ska vara. Med vara menas smaka och kännas. Vi äter alldeles för mycket kött ändå. Satsa på färdig falafel i stället. Gärna Nutanas, otroligt god. Dessutom trillar (gemene)man ändå aldrig falafel hemma. Inte ens till jul.

fredag 16 juli 2010

Saft och bullar

Soliga hälsningar från Kafkaland. Överläkaren funderar på att förlänga mitt LTP eftersom jag tydligen är "för smart" för mitt eget bästa. Jag orkar inte gå in på några detaljer i värmen (även om jag har fått in en effektivare fläkt på rummet), det kanske kommer imorgon. Emellertid kan jag avslöja så mycket som att hon behövde tid att tänka under helgen eftersom dagens möte fick henne att omvärdera mig. Man får inte vara dum. Det är kanske inte så dumt att vara smart trots allt. Eller vältalig för den delen. Jag är starkt inne på att läsa juridik just nu.
Hursomhelst var det fredagsfika idag och jag tog min sedvanliga bulle. Att jag konsekvent väljer kanelbulle framför det andra skiftande fikaalternativet beror främst på att jag inte riktigt vågar mig på så diffusa mellanmål än. Givevis är det min intention att även klara av det inom en inte särskilt avlägsen framtid. Men också kanelbullar var länge ett gissel. Ett hatkärleksförhållande mellan mig och de krispsöta, underbart klibbiga, halvdegiga pressbyråbullarna. Ett gott sattyg som brukade lägga sig som en klimp i magen under resten av dagen. Tredje gången gillt brukar man ju säga och idag gick det nästan helt smärtfritt. Inte svårare än något annat mellanmål faktiskt. Framsteg må jag säga.

torsdag 15 juli 2010

Glasspermission

Det är helt absurt egentligen. Det att jag på nåder kan få äta en glass tillsammans med min mor. Men det är så det är. I och med mitt låga BMI tilldelas jag inte några riktiga permissioner. Det anses till och med vara för ansträngande med de futtiga metrarna till och från mariatorget, så mamma får lydigt lov att släpa hit glassen.
Men att äta mellanmål på gården utan personalens hökblickar (nåja, det kom ner några systrar och drack kaffe på behörigt avstånd, gissa varför) kändes förvånansvärt befriande. Men lyxigast var nog trots allt flaskvattnet. Det är en ynnest att kunna släppa ut hur mycket koldioxid man vill. När man vill. Tänk på det. Haha.
Imorgon har jag mitt avgörande LPT-möte. Hoppashoppashoppas.....
Numera kommer maten i tid förresten. Han-kocken är på semester och har ersatts av franske M. M är minst lika duktig som hon-kocken A. M dekorerar all mat med lite persilja. Sådär åttiotalskäckt. Det behövs just nu. Jag märker det. Girls just wanna have fun. Eller något.

Magen gör dagen

Så länge magen dikterar dagen är livet inte lätt. Jag syftar på hur ont det kan göra när man äter normalt trots att man har en liten magsäck. Det tar tid att tänja ut magsäcken och eftersom mat är medicin får jag stå ut med lite beska droppar. Det förklarade jag även för en medpatient som klagade över hur "mätt" hon var vid dagens lunch. Synd att så många ska behöva leva i ovisshet om vad som pågår i deras kroppar. Jag antar att det inte är alla förunnat att ha en privat dietist att tillgå. Det borde vara mer av information från personalens sida och mindre av barska: "ät".

onsdag 14 juli 2010

Mycket händer ibland

Jag har fått lämna rullstolen.
Jag bäddade sängen i ett plågsamt hungertillstånd. Jag trodde inte att jag skulle trappa upp med näringsdryck idag. Jag pratade med min läkare. Jag tvingades att dricka näringsdryck ändå. Det var jobbigt. Jag grät.
I och med kroppens sargade tillstånd har jag dragit på mig flera kilo vätska och stapplar därmed omkring på elefantfötter. Det är tydligen normalt och något som sucessivt kommer att kissas ut varför det tydligen är så viktigt att komma upp i rätt kalorimängd dvs 2700. Här får man nämligen näringsdryck i stället för förmiddagsmellanmål. Sorgligt men sant. Jag tog vanilj.
Jag blir nog lika hungrig till midddagen som jag brukar även om det känns läskigt och klumpigt i magen. Det säger min privata dietist i alla fall. Jag får förlita mig på henne.
Hör och häpna förresten. Jag fick nyss veta att vattenvägraren åt sin första macka (med ost och allt) på typ ett år vid dagens mellanmål. Kul!

måndag 12 juli 2010

Vatten

Ständigt denna vattenfråga. Hur ska vattnet räcka till för den, likt mina fötter i värmen, svällande världsbefolkningen? Med jämna mellanrum tas detta upp i media men när jag läste en notis häromdagen kändes det mer aktuellt än någonsin. Här råder det förvisso ingen vatttenbrist men ett glas vatten måste ta en del byråkratiska omvägar innan det kommer till mig. Som med allt annat måste jag snällt be om lov. Inte så lite förnedrande. Fy fabian vad irriterande.
Från alla möjliga håll och kanter kommer titt som tätt slentrianmässiga kommentarer om att man som anorektiker borde tänka på barnen i Afrika, Indien etcetera. Om det ändå vore så enkelt. Den svältande desillussionen är väl allmän men där tar likheterna med biafrabarnen slut. Anorexia är att inte förmå att äta. Anorexi är psykosomatisk sjukdom. Brist på friska tankar, inte brist på dygd. Jag vill inte veta av några moralkakor eller häxbränningar.
Men ibland har kan det vara svårt att förstå. Så även för mig. Att i 35 graders värme övertala en medpatient att dricka en deciliter vatten eftersom hon under sin permissionshelg enbart levt på luft var en prövning som hette duga. I teorin förstår jag hennes dubier, men det var oerhört frestande att ruska om henne och be henne att, just det, tänka på barnen i Indien etcetera.

söndag 11 juli 2010

Vem vet?

Hastigt och lustigt fick jag lov att göra avkall på mitt matplanerande. När jag blev inlagd alltså. Det är förmodligen det mest välgörande med hela inläggningen. Jag vet aldrig i förväg vad som kommer att serveras vid nästa måltid (utom frukost) och det är okej. Det har inte varit okej för mig på typ sex år. Visserligen brukar köket skriva dagens rätt på en svart griffeltavla utanför matsalen någon timme innan eller så men de gånger jag råkat släntra förbi har jag utmanat mig själv att inte läsa. Det funkar bra. Jag ämnar att snarast gå vidare med ett liv där mamma ropar: "maten är klar" och jag hojtar: "vad blir det?".
Det lustiga med att inte veta vad man får är att man då inte alltid heller vet vad man äter. Idag var jag exempelvis övertygad om att det var en tempurafirre med jordnötssås som låg på tallriken. Attributen ris och färsk dressinglös isbergsbaserad gurk- och tomatsallad pekade liksom åt det hållet. Den bruna såsen var emellertid gjord av rostad paprika och tempurasmeten visade sig vara parmesanpanad. Märk väl: detta är vad jag tror att jag åt till lunch. Det var ganska gott faktiskt men salladen var besk. Den hade jag kunnat vara utan.
Jag håller det dock för högst troligt att det faktiskt var en risifrutti som jag åt till mellanmål och den gula vätskan i mitt glas var av syran att döma gjord på citrusfrukt, sannolikt apelsin.

lördag 10 juli 2010

Lördag

Chokladförrådet har ännu inte sinat så jag fick min bubbelchoklad idag med. Tack. Snart ska jag ut på gården och spela M:I:G med mam och pap. M:I:G är som TP.

fredag 9 juli 2010

Cola

Emedan man inte får importera främmande substanser till avdelningen får jag stå ut med ett hiskeligt cola zero-sug. Inte för att jag har varit någon narkoman direkt, men det blev en halvlitersflaska (hjälp det låter så mycket) om dagen, i ett svep, innan jag kom hit. Ett tag (läs i vintras) skulle jag ha colan rumsvarm eftersom smakerna kommer till sin rätt på det viset, men i takt med att temperaturen steg (läs den evighetslånga vintern övergick i snabbvår någon gång i maj) tog jag efter mammas exempel och drack den kylskåpskall då jag insåg fulla vidden av det läskande med läskedrycker. Att röd saft inte på långa vägar är lika törstsläckande som cola zero har jag nu bittert fått erfara. Tyvärr. Te är inte lika uppiggande. Tyvärr. Men vad göra annat än att kämpa för att komma ut så snabbt som möjligt? På måndag är det förhoppningsvis bara en vecka kvar till automatisk avskrivning av mitt LTP. Tur.
Att jag inte drack riktig cola har mycket att göra med kalorierna och lite att göra med tänderna. Fast jag ser inga hinder i att konsumera cola zero så länge jag ser till att också få i mig livsnödvändiga dryckjom (mjölk etc). Lite brunt kemikalievatten kan väl inte vara farligare än exempelvis näringsdryck. Just zero har dessutom en särpräglad essens som påminner om standardcola, men bara nästan. Hursomhelst smakar det inte lightläsk. Cola light för däremot tankarna till mormors suketter. Budgetläsken Pepsi max ska vi inte tala om.

torsdag 8 juli 2010

Tvångsmassage

Ett billigt trick som personalen ofta kör med i syfte att få oss att sitta ned är att erbjuda massage. Nio av tio gånger funkar det dessutom. Men det är inte kul när massagehänderna är kallare än anorktikerblan.

onsdag 7 juli 2010

Flytande

"Jag älskar näringsdrycker, jag skulle kunna äta 20 stycken", sa min bordskamrat nyligen. På frågan om jag inte också gjorde det utbrast jag instinktivt och drastiskt "nej, jag älskar mat". Men det stämmer faktiskt även om min kärlek under de senaste åren mest har varit av det platonska slaget. Uppmärksam på smaker har jag alltid varit så jag vågar påstå, sjukdom till trots, att jag är en tvättäkta gourmé. Gudarna ska veta att matälskarna är ett sällsynt släkte. Nu syftar jag inte på mängden igoffat krubb, glufsande är inte nödvändigtvis en kärleksförklaring (även om det kan vara det ibland). En kärlekskrank (läs hungrig) matälskare får sitt hjärta krossat av tråkig mat. Jag skriver tråkig för det är sällan jag stöter på äcklig mat. Mat som inte går att äta. Det kanske är en reaktion på långvarig svält men det mesta brukar gå ned. Eller egentligen inte. Osedvanligt lite har ju som bekant gått ned (utom vikten). För att inte skriva i osanning är det bäst att jag omformulerar det hela: det som har gått ned har tillhört det mesta, alltså jag har inte bejakat gourmén i mig. Okej, hur ska jag kunna komma undan med denna paradox då jag nyss proklamerat mig som varandes finsmakare? Jag finner det för gott att förklara detta så jag drar till med svälten igen. Allt konstigt matbeteende från min sida kommer hädanefter att skyllas på svälten. Det blir enklast så.
Uppenbarligen är definitionen av en matälskare knepig att fastslå. Jag får återkomma till ämnet i fler inlägg. Matälskare är minst sagt ett flytande begrepp men jag dristar mig i alla fall till att avfärda flytande föda i form av kemiska preparat ifrån det något mindre subjektiva begreppet mat, varför näringsdrycksälskande inte kan räknas som matälskande.

tisdag 6 juli 2010

Såsigt

Okej jag hajar grejen med sås. Här på avdelningen kör man såskonceptet över hela linjen. Det ska bara vara sås till maten. Så är det. Med vissa undantag för grytor. Ibland. Det handlar givetvis om energimängd och fett. Jag förstår det. Så ju magrare protein desto mer sås. Men varför inte smörslunga broccolin istället? Sås i all ära, utan sås kan det bli torrt, men dubbla såser blir för blött. Det finns vissa tekniska svårigheter med att få i sig en hel tallrik när kolhydratmängden inte räcker till för att suga åt sig all vätska. Idag var det perversa mängder sås till lunch. Såsgratinerad kassler med sås. Annan sås från separat kastrull. Inte okej.
Och varför så mycket gris? Fläsk är gott men jag funderar nästan på att konvertera till islam. Fläskfilé, prinskorv och kassler... Vid det här laget har jag väl satt i mig ett halvt svin. Med tanke på landstingsupphandlingars ekonomiska ramar kan jag nog dessvärre heller inte trösta mig med att det var en glad gris med knorr på svansen.
Mamma säger att hon känner på sig att middagen blir bra men det vete suggan, förlåt, katten. Han-kocken jobbar idag.

måndag 5 juli 2010

Prinskorv

Det är inte klokt vad många psykologistudenter som har valt att sommarjobba som skötare på avdelningen. Kul!
Idag arbetar han-kocken. Alltså inte den goda från Grythyttan. Han-kocken är sämre, även om han också har åstadkommit en del gott. Han hade brassat prinskorv till lunch. Jag kan inte minnas när jag åt prinskorv sist, det var säkert två år sedan. Inte för att jag inte gillar prinskorv, eller falukorv för den delen, men ni vet ju hur det är med anorexi. Korv är ofta en barnfavorit och jag måste väl fortfarande vara att betrakta som ett barn. Åtminstone gastronomiskt då jag har slösat bort min kulinariska pubertet på kaloriräknande. Korven slank alltså ned. Dock saknade jag glansig gyllenbrun stekyta och ordentligt skinn som enligt min mening bör omhölja en riktig prinskorv och svikta lite innan det ger med sig för kniven. Dessutom var de för raka, jag har alltid sett det som en liknelse vid knubbiga barnfingrar tillhörande en välmående gosse. Någon annan liknelse vill jag inte gå in på. De opräktiga bitar som låg på min tallrik och sedemera hamnade i min mage påminde mest om styckad denniskorv med lite extra sälta.
Sex prinskorvar. Fyra skalade potatisar som utgav sig för att vara färska. De hade ingen vidare potatissmak men visst fanns där lite bett. Tuggighet med någorlunda primörkänsla alltså. Jag ger dem godkänt. Dock kunde de kommit in med skalet på men jag förstår likväl varför de inte gjorde det. Risken för överdrivet matsvinn i samband med bordsskalande skulle vara överhängande.
Stuvad spenat därtill. Gräddstuvad förmodar jag. Det har jag verkligen inte ätit på år och dagar. Enligt konstens alla regler är det ju på sin plats att bryta av fetma med någon form av syra men enligt husmanskostens alla regler ska det väl mig veterligen inte vara någon citron i spenatstuvning?! Varför jazza upp ett vinnande koncept? Som matoutsider har jag dessutom ett uppdämt behov av normalitet. Det handlar inte bara om näringsbrist, jag lider lika mycket av matkulturbrist. Med risk för att låta rigid skulle jag önska mig och mina medpatienter en bättre förvaltare av svenskt kulturarv. Jag älskar när vi får "utländsk" mat (igår var det wok) men fusion hör hemma på nittiotalet och inte på en vårdavdelning för spisnoviser (läs nybörjare på att äta). Det är med kryddningen som han-kocken oftast faller. Och hans oförmåga att koka pasta.

söndag 4 juli 2010

Blåbärsfläckar

Jag spillde förvisso ned min nya "nude"-klänning med blåbärssylt (tänk vad ett halvt kryddmått kan orsaka förödelse), men jag lyckades med konsstycket att få i mig min risifrutti idag igen. Andra gången. Yes. Jag tror att jag snart har botat min risifruttipetarsjuka. Juicen var underbart kall och god. Apelsinjuice är lite underskattat. Utmärkt töstsläckare faktiskt. Så gul och god. Inte alls så frätande som jag tidigare haft för mig. Håller jag månne på att bli vuxen? Blåbärsfläckarna talar kanske emot men man vet aldrig.

lördag 3 juli 2010

Lördagmiddag

Det blev indiskt. Någon slags tandoorikyckling med basmatiris och raita. Den goda kocken jobbar idag. Hon från Grythyttan. Jo här kalasar vi på era skattepengar. Fast tyvärr är nog kökspersonalens lön mer beroende av facket än av de individuella prestationerna.
Här eldar man på. Man syftar på min kropp. Jag blev inte nämnvärt mätt av min (för mig gigantiska) normalportion. Lite belåten kanske, men jag tror att jag redan längtar efter kvällsfikat. Hursomhelst sitter jag i min säng, njuter av min fläkt och rapar mynta.

Choklad

Givetvis var det bara jag som åt choklad idag. Det var lax till lunch förresten. God men torr, fast det hör inte hit, vad jag vill ha sagt är att det bara var jag som åt choklad. Hur man kan föredra ostsmörgås och varm pulverchoklad en solig julidag är obegripligt. Tänker flickebarnen inte på sina stackars tarmar? De måste ju också få lite helgledigt. Anoreximagar är per definition ganska trasiga och det är reparationsarbetet som gör ont när man börjar med mat igen ( kanske den för en frisk omvärld mest förståliga anledningen till att det inte är så enkelt som att "bara" äta). Det fina med choklad är dess förmåga att redan i munnen smälta och förena sig med saliven i en len enzymkompott vilken sedan knappt kräver någon vidare spjälkning. En halvgrov macka får dock kroppen att slå på stora trumman och en massa skarp magsaft utsöndras till de nariga kanalernas förtret.
Undrar vad det blir till middag. Jag ska i alla fall välja röd saft som dricka.

Förbättring

Efter att ha placerat fläkten ovanpå skrivbordet och avlägsnat istoppstäcket från påslakanet fick jag en hyfsat behaglig natt. Morgontempen låg på rimliga 36,5.
Undrar vad det blir till lunch. Lax?

torsdag 1 juli 2010

Frukostfrallor

Imorse klagade en medpatient över att det serverades grovt bröd till frukosten. I hennes (van)föreställningsvärld pallar tydligen hennes mage inte vitt mjöl. Undrar om hon har reflekterat över panneringen på de vegetariska biffar hon med glädje åt häromdagen?
I min hedonistiska värld smakade brödet ovanligt gott. Då jag på senare tid har haft bättre saker för mig än att ränna runt på daglivs brödavdelning och hysterskt jämföra kalorier på de olika brödpåsarna och därmed tvingats att släppa den kontrollen, har frukosten blivit betydligt trevligare. Jag vet inte hur mycket kalorier brödet innehåller. Jag vet inte vad skivorna väger. Här är det nämligen hembakt som gäller. Åtminstone till frukost. Mitt kontrollbehov är anledningen till att jag hållit mig till smaklöst och svampigt industribröd i stället för att dra nytta av alla fina brödbutiker i min omnejd. Sorgligt men sant. Men när jag kommer hem blir det andra bullar. Jag kanske till och med ger mig på att baka.

onsdag 30 juni 2010

Det lilla av mig som finns kvar

Jag är tydligen för smal för att ha anorexi. Nej, jag skojar inte. Tydligen är min uppenbarelse så anstötande att den stressar mina medpatienter. Var borde vara min fristad om inte här? Som konsekvens får jag alltså inte ha på mig min nya svala t-shirtklänning utan sitter istället i skrivande stund och småsvettas i fladderbyxor. Jag kan inte hjälpa att jag ser ut som jag gör. När jag (till skillnad från övriga interner) gör mitt yttersta för att bli frisk och äter varenda smula jag blir serverad borde jag åtminstone få klä mig som jag vill. Snacka om att vara marginaliserad. Jag som är en sådan individualist. Jag mår ju bra av fashionstatements. Genom att klä upp mig, genom att inte sunka runt på den nivå som jag egentligen mår, manifesterar jag min livsglädje och skvallar om den person jag egentligen är, målar min värld, blottar embryot till det jag är ifärd med att skapa, visar vem jag kan vara och vill bli. Mamma säger att hon vill väva en trasmatta av mig.

tisdag 29 juni 2010

Röda rummet

Jag försöker omvärldsbomba mina medpatienter. Jag vet att man ska tänka tunnelseende här och med avseende på ätande är det just vad jag gör, men när det kommer avledande manövrar kan jag inte låta bli att lägga mig i. Således delar mer än gärna med mig av både lyxcigaretter och kvalitetslektyr. Allt i hopp om att mata dem med lite livsglädje. Man kan ju alltid försöka.
Är det någon mer än jag som tycker att vi "interner" borde erbjudas ett glas vin med lagom jämna mellanrum? Bra för aptiten, bra för själen och förvillande likt den sedvanliga blandsaft som vi får till middagen.

Fläkt

Jag har fått in en fläkt på rummet och det går numera att vistas där utan att smälla av. Tack. Emellertid gnisslar den så att det inte går att sova med den på varför jag vaknade (till nattsköterskans förvåning) med 37, 3 i temp.
Ikväll får jag besök av vänner till familjen. Jag mottar faktiskt besök varje dag. Det är inte klokt vad social jag har blivit. Det är nog en protest mot att behöva avskärmas från samhället. Nej, skämt åsido, det är först nu jag på mycket länge har haft ro att riktigt engagera mig i något annat än att förstöra mig själv. Ni anar inte hur upplyftande det är.
Jag gissar att det blir pasta med redd sås eller kokt fisk och ris till lunch.

måndag 28 juni 2010

Uppdatering

Tydligen fungerar det så att tvångsintyget automatiskt rivs upp efter fyra veckor om man mottar behandlingen. Och det gör jag ju. ST-läkaren sa alltså indirekt att jag är fri att gå om tre veckor. Givetvis inser jag att jag måste ta en permission eller två för att smaka på livet hemma men som det ser ut nu kommer jag att kunna fira mammas 54-årsdag den 24 juli!
Nu vill jag ut i luften, jag håller på att dåna!

Utvärdering

Idag ska jag ha utvärderingssamtal med min ST-läkare. Vi ska utvärdera hur matveckan har gått. Det blev en hel del strul i början då jag ständigt fick in fel mat. Oftast för lite. Tre dagar i sträck (vågen!) har jag i alla fall blivit serverad korrekt mängd enligt upptrappningsschemat. Alltså: 100 % frukost, 50 % lunch, 100 % mellanmål, 50 % middag och 100 % kvällsmål. Om inget oförutsett händer är tanken att jag ska gå vidare i morgon och trappa upp till 100 % middag.
Igår var det Wallenbergare till middag. I tidigare inlägg har jag (med all rätt) skrivit om maten i om inte kritiska så åtminstone skeptiska ordalag. För det är faktiskt så att maten som serveras till dem som lider av "aptitlöshet av nervös karaktär" borde vara den mest aptitliga som går att frambringa. Men icke. Här är överkokt pasta vardagsmat i bokstavlig mening. Inte så kul för dem som (inte jag!) ändå får ångest av mjölmat. Men igår var det som sagt Wallenbergare till middag. Även om maten överlag är av skolmatskaraktär är den tursamt nog lagad på plats av olika kockar vilket borgar för variation (både i positiv och negativ bemärkelse). Kockar är dessutom sinsemellan olika. Somliga är bättre, somliga är sämre. En bra dag arbetar här en glad och duktig kock som lagar god mat. Igår var en bra dag. Wallenbergaren var sådär drömgod och jag förbannade mig själv för att inte ha vågat testa denna läckerhet på eget bevåg. Hur har jag kunnat leva på kalvsylta? Ärtorna var dock skrumpna och märkligt nog täckta av ett lager citronpeppar. Potatismoset var inte lika lent som mammas. Men man kan ju inte få allt här i världen. Wallenbergaren (observera singularis, ibland är det verkligen frustrerande med upptrappningsschemat) var så snäll och lade sig som bomull i magen. Jag mådde så gott.
Nu river hunngern emellertid och jag kan knappt stå upp. Inte skönt och jag undrar vad det blir till lunch. Kanske fisk. Hoppas att jag inte svimmar innan dess.

söndag 27 juni 2010

Risifrutti

Jag åt nyss en HEL risifrutti. Opetad alltså. Yes. Det har inte gått på ett halvår. Den största utmaningen hittills. Dessutom: ett glas juice därtill. Det går. Bara man bestämmer sig. Jag skrapade för kung och fosterland.

Mmmmmamma

Solen har gått i moln men det gör ingenting för mamma är min mamma. Nej, detta är inget skämt. Verkligheten är klyschigare än man tror. Eller snarare: mycket är precis som man tänker sig.
Jag vaknade med extra mycket kärlek i huvudet i morse. Förbehållslös mammakärlek. Min mammakärlek är så där underbart okomplicerad, den gör mig varm i kroppen, den får mig att trivas med tillvaron. Mammakärleken i mig är trygg och besvarad. Det vet jag. Någonting att vara säker på i en oviss värld. Mamma tycker att jag är det bästa som finns. Det vet jag för det säger hon jämt och jag litar på henne. I mammakärlekens oskuldsfulla land är jante ett ickebegrepp, så jag vågar vara kaxig. Tillit är nog det kaxigaste som finns. Mamma du är bäst. Mamma är det bästa som finns.
Pappakärleken tar vi någon annan gång. Idag skulle vi skypa men mikrofonen strulade.
Idag var frukosten tjugo minuter sen. Jag undrar vad köket har för sig egentligen. Personalen har i alla fall varit lite ur gängorna sedan en medpatient inte klarade av att vara kvar igår kväll och således förflyttades till psyk.
Undrar vad det blir till lunch. Jag tippar på någonting med potatis till.

lördag 26 juni 2010

Lördagsgodis

Barn på nytt. Hit kommer man som man är och blir den man vill vara. Eller någonting åt det hållet. Jag är nitton, den andra rullstolsbundna är typ 45, men här är man på samma villkor. Det innebär att man bland annat äter det som serveras. Det innebär att man får lördagsgodis. Just det. Lördagsgodis. Annars är det mest mackor och naturell yogurt som gäller till mellanmål. Dessvärre är det bara jag som insett att man mår bra av olika sorters kalorier, att man mår bra av en varierad kost. Att man mår gott av att äta gott. Både kropp och själ ska ha sitt. Godis är gott varför jag självklart valde 60 gram mjölkchoklad framför det tråkiga smörgåsalternativet. Klart att man väljer när man får välja. Klart att man tar chansen när man är svältfödd på egenmakt. Men som sagt, dessvärre är det bara jag som har insett att godis är gott varför de tydligen ska sluta servera choklad ens på lördagar. Det finns dock ett lager kvar och jag antar att det kommer att räcka till mig eftersom ingen annan verkar äta choklad. Så mycket bättre för mig då. Stackars satar.
Det blev torr lax+ senapssås+pastaskruvar i örtolja+ärtochmorotochmajsblandning till lunch. Såsen var god men kombinationen av de olika komponenterna var märklig. Undrar vad det blir till middag.

Midsommardag

Jag kommer nog inte ut idag. Regnet vräker ner. Igår förbarmade sig en skötare över mig och skjutsade ut mig på gården. Där satt jag och lapade sol i tio minuter och livet var gott för en stund. Just nu suger jag åt mig glädjeämnen som en svamp. Jag kommer nämligen ut i friska luften mer sällan än interner på slutna anstalter. Snart är det lunch. Undrar vad det blir. Om det blir ris som kolhydrat ber jag er att hålla tummarna för att det inte serveras al dente.

fredag 25 juni 2010

Midsommar

Här på rummet är det kvavt.
Idag fick jag mitt första mellanmål på en dryg vecka. Hemma har jag alltid ätit mellanmål men här är det upptrappning som gäller. Kroppen behöver tydligen indoktrineras i ett normalt ätande. Detta går förvisso stick i stäv med allt vad jag hittills har lärt mig av min eminenta privatdietist som i ett års tid har försökt att övertyga mig om att min kropp skriker efter mat och att den behöver allt NU (fördelat över dagen) och lite till. Så här går jag alltså hungrig i väntan på de successiva provtagningarnas tummen upp-resultat. Lite mer mat ungefär var tredje dag. Idag blev/blir det således 100 % frukost, 50 % lunch, 100 % mellanmål, 50 % middag och 100 % kvällsmål.
Jag hade tur. Mellanmålet slank ned utan några större verdermödor (egentligen utan några alls eftersom svälthungern pockar på mest hela tiden) i och med att det råkade vara midsommarafton och därmed serverades glass med jordgubbar. Sockerabstinent som jag är njöt jag av varenda barkaromstinna "vaniljglass"-droppe. Vanillinglass är oändligt mycket roligare än de sedvanliga ostsmörgåsarna. Man kan inte vara kverulant i landstingets hägn.

torsdag 24 juni 2010

ST-läkare från himlen

Så har fan gått och blivit religiös. Nåja, nästan i alla fall. Även om jag opponerar mig mot all form av fundamentalism och således avfärdar bokstavsateism, kan man inte påstå att jag hittills har trott på högre makter mer än jag har trott på jultomten. Men det kanske finns en Gud trots allt. Dennes ärkeängel är i sådana fall min ST-läkare.
Efter att ha befunnit mig i ett Kafkatöcken sedan i måndags klarnade allt omsider för någon timme sedan. Det finns en väg ut och jag kommer inte att behöva leta efter den i det fasansfulla halvår som jag såg framför mig. Det kanske räcker med fyra veckor. Fyra veckor! I sammanhanget är det en bråkig anorektikermages diaréfis i tidsrymden. Det finns givetvis villkor men jag kan komma ut om fyra veckor. Vi lever i ett rättssäkert samhälle. Det var väl det jag visste. Min öppenvårdsläkare hade förvisso flaggat om att en inläggning var aktuell, men då jag vid fredagens samtal frågade om jag borde packa en väska inför måndagens samtal var hon väldigt vag. Således infann jag mig (så när som på mitt förmiddagsmellanmål) tomhänt vid vårt möte.
Allt gick så fort. Hipp som happ fick jag reda på att ett tvångsintyg hade utfärdats och att det var fråga om polisingripande vid kverulant beteende från min sida (polishuset ligger behändigt nog rakt över gatan). Jag fick inte ens åka hem och smälta det hela, förbereda min vistelse och kontemplera. Jaha. Så hon lämnade mig alltså vind för våg, önskade trevlig midsommar och for sedan på semester. Inte ett ord om framtiden. Ingen tidsplan. Ingenting. Plötsligt var jag i armarna på staten.
Det har så att säga varit en smula förvirrat i den närmaste baktiden. Maten (även om det är vad allting här egentligen handlar om) går jag inte in på nu. Det kommer.
Jag blev alltså satt i rullstol. Jepp, så lågviktig är jag. Emellertid har jag inte sängläge och kan sitta upp om jag vill (!). Med tusen frågor behövdes det logiskt nog mer än en natt för att personalen skulle hinna besvara allting (i grund och botten "vad är det som händer?" och "varför jag?").Att jag fick olika bud från olika skötare/sköterskor hjälpte inte saken. Omedelbart började jag krafsa fram en tunnel mot ljuset och pressade till och med stackars sommmarvikarier i hopp om en strimma hopp. När skulle jag kunna komma ut? Det var mycket fokus på vikten. Många gav automatiska BMI-svar. "Jösses Amalia" tänkte jag, "minst fyra kilo kvar till en halvtimmespermission, jag kanske måste stanna här i en evighet". Men idag gjöt den ängliga ST-Annika mod i mig. Det handlar om beteendet. Visar jag gott beteende och är samarbetsvillig rivs tvångsvårdsintyget upp om fyra veckor och då är jag fri att planera min vård som jag vill. Och jag vill inte äta landstingsmat längre än nödvändigt om ni förstår vad jag menar.
Jag hade precis kommit upp i sex mål mat innan jag blev inlagd varför jag kände mig orättvist behandlad. Dessa sex mål kommer jag givetvis att fortsätta med när jag blir utskriven, förutsatt att de medför fortsatt viktökning, annars måste jag givetvis äta ännu mer. Eftersom detta är att att betrakta som en matblogg kommer jag att blogga om livet inifrån. Förbered er på sensoriska beskrivningar av vit sås med vit sås.

Inlägg om inläggning

Nå: så jag har alltså blivit inlagd. Tvångsinlagd. Men av mina tidigare inlägg att döma kanske man kunde ana vartåt det barkade. Nu är i alla fall en mörk och lång vinter över. Jag är här för att samla kraft och ork i syfte att gå vidare med mitt liv. I ett nytt decennium som inte ska kantas av ångest. Jag ska ur den läskiga skogen. Rensa magen på klumpar, krafs, kaktusar samt något odefinerbart svart som påminner om rysk kaviar. Nu är det lunch men jag återkommer efter den obligatoriska (!) vilan.

lördag 3 april 2010

Klimatsmart?

Man kunde ju tycka att en anorektikers sneda matbeteende åtminståne borde föra något gott med sig. Människan har en tendens att leta ljusglimtar i de djupaste tjärnar. Vad skulle detta goda i så fall vara om inte ett mindre klimatavtryck. Enligt ekvationen lite energi in, lite energi som måste produceras är detta antagande logiskt. Dessvärre tar man inte med det svinn som uppstår när anorektikern (i alla fall jag) petar, i beräkningen varför man egentligen sitter med en glädjekalkyl. Jag vågar inte tänka på hur många halva fiskgratänger som har tillverkats för papperskorgen. Jag skäms för all näringdeklarerad industrimat som jag har valt framför odefinierad (och därmed skräckinjagande) klimatsmart (god) hemlagad spis. Och alla dessa brödskivor, vilka kanske hade fått en släng av någon okänd flottig substans utan att jag märkte det när de låg i sin plastpåse, varpå de slängts med skrämmande stringens. För att inte tala om de eskalerande hushållspappersmänder som går åt för att dämpa min fett/sockerångest då jag ständigt eftertorkar ytor i köket.
Ni hör att jag behöver en paus va? Jag måste verkligen ta mig samman. Min koldioxidvidriga livsstil är varken bra för mig eller för jorden.

fredag 19 mars 2010

Fett svårt

Nej det här håller inte. Så är det. Min dietist är mycket mycket nära att tvångsinlägga mig. En madrasserad cell och tvångströja kanske inte skulle vara så dumt när allt kommer omkring. Då skulle jag åtminstone slippa fundra på vad jag ska göra av mitt liv. Jag har nämligen glömt bort man lever. Skämt åsido (inte det senare) men faktum är att jag håller på att bli tokig. Tankarna spökar och jag får då och då för mig sådant som att jag har ätit ur soppåsen. Det jag då tror mig ha konsumerat är den mat som jag i verkligheten har underlåtit att äta och sedemera slängt. Svälthalluciantioner kallas det tydligen. Eller hallucinationer är nog fel uttryckt, svälteftertankar är nog en bättre etikett. Inte blev det bättre när jag i början av veckan försökte mig på att äta lagad mat. Det slutade bara med att jag skötte allt med kadaverdisciplinkoll och måltiderna blev ännu mindre än de jag vanligen äter.
För att undkomma tvångsinläggning måste följande åtgärder omgående vidtas:

  • Inte peta bort maten
  • Äta fett
  • Dricka mjölk
  • Sluta promenera
  • Låta mamma laga
  • Låta mamma lägga för
  • Inte räkna kalorier
  • Äta varierat
  • Äta mer till mellanmål
  • Äta fler mellanmål
  • Inte åka till Shanghai

Jag har nog mest svårt för fettet. Fett är ju gott. Varför är jag så rädd? Om jag bara visste det så vore saken biff (eller snarare bacon). Det vekar som om det kommer bli en del skirat smör och olivolja för mig. Nötter, glöm inte dem. Mina hungerssignaler är lite ur spel och det suger mer i magen än det kommer specifika sug. De sugen kommer tydligen om jag äter bättre säger Dietisten. Undeviktssug. Tydligen bör man lyssna på dem för de skvallrar om vad kroppen behöver extra mycket just den dagen. Fast idag tänkte jag en hel del på salami så jag kanske borde be mamma köpa hem det. Det är ju fett.

torsdag 11 mars 2010

Primitiva funktioner

Jag har fram till alldeles nyss suttit och brottats med lite primitiva funktioner. Matte D är nog det enda ämne som jag behöver lägga lite krut på, det andra är liksom bara transportsträcka fram till juni. Matte är kul. En annan primitiv funktion som jag dock negligerar är min hunger. Jag undrar varför det är så svårt att äta. Suck. Jag vill ju verkligen komma igång med hela mitt fina matschema. Just nu är jag i valet och kvalet mellan de sedvanliga norska fiskbiffarna eller den sedvanliga kalvsyltan till middag. Det lutar åt kalvsyltan eftersom den både kräver mindre arbetsinsats vid tillagning och mindre arbetsinsats för mina käkar vid förtäring (skönt med mosmat). Fast nog finns där ett fiskigt umamisug i mig. Hm. Trickigt. Så går det när man endast äter tre olika sorters middagsrätter. Man skulle kunna tro att en ensidig kost med ett begränsat antal valmöjligheter skulle borga för visshet i den eviga frågan "var blir det för mat?", men icke. Jag varnar: försök inte det på er hemma (eller någon annanstans).

måndag 8 mars 2010

Hinner inte

Snart ska jag bege mig till min Dietist så jag hinner inte skriva någonting idag. Jag skulle förvisso kunna skriva ikväll men det är nog att lova för mycket. Jag brukar nämligen kollapsa i soffan vid halv sju-snåret. Dessutom vill jag ju inte missa det första avsnittet av "Stjärnkockarna". Innan dess blir det med all säkerhet den olästa DN-söndagen, "De fattiga i Lodz" samt "Halv åtta hos mig" (vilket jag märkligt nog har börjat följa).

söndag 7 mars 2010

Tuttifrutti: risigt och sexigt

Hallon, blåbär eller jordgubb? Nej, detta är inte ett utdrag från den högkvalitativta tv3-produktionen "Tuttifrutti" som sändes i början av det glada nittiotalet. Intet ont om Tuttifrutti, - jag unnar dåtidens räntetyngda Sverige sin glättiga mjukporr i studioformat. Tänk att den sällskapssjuka treåringen utan sömnbehov som jag var snappade upp tillräckligt mycket av min pappas kvällsnöje för att faktiskt räcka till som minne åt detta inlägg.
Den inledande frågan ställde jag mig själv vid halv två-tiden då mitt föreskrivna mellanmål skulle inmundigas. Blott en Risifrutti är tydligen för lite för mig, men det är det enda jag i min nuvarande matskräck vågar mig på som eftermiddagsvard. Således kan man säga att denna finska risgegga, vilket med lite fantasi kan liknas vid något helt annat, liksom magnumglassen, är ett livsmedel i ordets rätta bemärkelse. Det finns en uppsjö av smaker att välja mellan. Först åt jag bara körsbär. Sedan tröttnade jag och äpple/kanel tog vid. Nu varierar jag mig nästan varje dag. Favoriten just nu är nog ändå skogsbär. I den stora affären på d som ligger nära mitt hem gäller allt som oftast erbjudandet fyra för 30, vilket inte är fy skam när de kostar 8.90 styck. Jag har under de senaste veckorna smakat mig igenom tutti.
Det kan tilläggas att de klassiska bägarna har fått en ny sexig utforming.

lördag 6 mars 2010

Jösses vilket gissel

Efter att ha lyssnat på ett meny-program i podformat från 2007 bestämde jag mig för att så här omsider återta mitt bloggande. Det var ett gittoinslag där typ Måns Rossander ganska ingående beskrev hennes skafferi. Hyllorna hemma hos mig är sorgligt eftersatta. Visserligen finns där uppseendeväckande mängder av halvtomma spannmålsprodukter från saltåkvarn samt ett och annat lyxnudelpaket, men det är inget som jag lagar, än mindre, äter något av.
I och med att studenten pockar på har jag fått mer tid över till skrivande. I och med att studenten pockar på närmar sig vuxenlivet. Jag måste helt enkelt ta tag i mitt liv. För att ta tag i mitt liv finns bara en sak att göra: jag måste börja äta igen. Jo. Jag äter, men min diet är vansinnigt ensidig och näringsfattig. För att inte tala om fettsnål (enligt min nya privata Dietist). Efter att ha lyssnat på radiouppläsningen av några väl valda välskrivna gittotexter blev jag inspirerad att skriva om mina kommande strapatser. Det är och blir svårt men jag måste börja äta riktig äkta mat igen. Annars vet jag inte vad som kommer att hända. Varför inte skriva om mina strapatser? Sådana strapatser är ju faktiskt synonyma med kulinariska upptäcktsfärder, vilket (vilka?) i mångt och mycket är matbloggandets essens(er?).
Nu stundar ytterligare en anemisk måltid. Men det kommer förhoppningsvis fler dagar.

fredag 5 mars 2010

Nypremiär

Okej. Det här blir mitt första inlägg på mycket länge. Jag återkommer imorgon.