Nej det här håller inte. Så är det. Min dietist är mycket mycket nära att tvångsinlägga mig. En madrasserad cell och tvångströja kanske inte skulle vara så dumt när allt kommer omkring. Då skulle jag åtminstone slippa fundra på vad jag ska göra av mitt liv. Jag har nämligen glömt bort man lever. Skämt åsido (inte det senare) men faktum är att jag håller på att bli tokig. Tankarna spökar och jag får då och då för mig sådant som att jag har ätit ur soppåsen. Det jag då tror mig ha konsumerat är den mat som jag i verkligheten har underlåtit att äta och sedemera slängt. Svälthalluciantioner kallas det tydligen. Eller hallucinationer är nog fel uttryckt, svälteftertankar är nog en bättre etikett. Inte blev det bättre när jag i början av veckan försökte mig på att äta lagad mat. Det slutade bara med att jag skötte allt med kadaverdisciplinkoll och måltiderna blev ännu mindre än de jag vanligen äter.
För att undkomma tvångsinläggning måste följande åtgärder omgående vidtas:
- Inte peta bort maten
- Äta fett
- Dricka mjölk
- Sluta promenera
- Låta mamma laga
- Låta mamma lägga för
- Inte räkna kalorier
- Äta varierat
- Äta mer till mellanmål
- Äta fler mellanmål
- Inte åka till Shanghai
Jag har nog mest svårt för fettet. Fett är ju gott. Varför är jag så rädd? Om jag bara visste det så vore saken biff (eller snarare bacon). Det vekar som om det kommer bli en del skirat smör och olivolja för mig. Nötter, glöm inte dem. Mina hungerssignaler är lite ur spel och det suger mer i magen än det kommer specifika sug. De sugen kommer tydligen om jag äter bättre säger Dietisten. Undeviktssug. Tydligen bör man lyssna på dem för de skvallrar om vad kroppen behöver extra mycket just den dagen. Fast idag tänkte jag en hel del på salami så jag kanske borde be mamma köpa hem det. Det är ju fett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar