Hemlig last

Har jag berättat om min hemliga last? Naturligtvis inte, däri ligger ju det hemliga. Nåväl, tiden är inne för det finns en del att förtälja om ämnet idag så det är lika bra att lägga korten på borden: jag är (pod)radiomissbrukare. Parentesen sitter där eftersom jag också lyssnar i realtid. Detta gäller främst p1-morgon och studio ett, i övrigt klickar jag fram det andan faller på. SR-junkie alltså. I min svarta parkas och unga fägring skulle jag kunna misstas för indie-, electro- eller klubbmusik-i-allmänhetälskare då jag med lurar i öronen vandrar över stadens gator, torg och inrättningar. I själva verket är jag pinsamt okunnig om musik och klubbandet ligger på is till dess att jag åtminstone orkar hålla ögona öppna under en hel matinéföreställning på dramaten.
Den kulturpolitiska paradoxen skär i min i övrigt så liberala själ. Jag älskar nämligen public service. Det går stick i stäv med mina principer om (mot) överhetsbeslut och tyckande men jag står för att nästan-tvinga verklighetens folk att finansiera Sveriges civilistation. Vi är ett så litet land att det liksom inte finns marknadsunderlag för något så fantastiskt upplysande och mångfacetterat som Sveriges Radio. Sammanfattningsvis är licensavgiften att betrakta som finansiering av den intellektuella infrastrukturen.
Med det sagt måste jag rekommendera gårdagens Biblioteket i P1. Podda hem vetja! Käbi Laretei, vilken kvinna! Så vill jag bli när jag förhoppningsvis blir gammal.

Dopp och blöjta

I en värld av färdigkokta julskinkor blir det sällan någon dopp på kalaset. Den lilla spad som följer med räcker inte på långa vägar. Visst kan man blanda upp med buljong men det förtar liksom den genuina julstämmingen vilken infinner sig när en sammanpressad pighamklump utan kappa griljeras gyllene och sprider ljuvliga senapsdofter i hemmet. Julmatssmaken, alltså preferans och tradition, är förresten som baken. Jag har aldrig sett röken av vare sig revbensspjäll eller grisfötter. I min släkt har de äldre i alla fall lärt de yngre att uppskatta doppseden, men på senare år (läs sisådär femton) efter halvfabrikatets intrång har det alltså varit magert på den fronten. Hm. Ska jag försöka få till stånd ett skinkkok i jul? Skinkan kommer hursomhelst att vara av helmuskelslag från glad gris ur Cajsa Warjs beställningssortiment.
Jag står inte ut med släta soppor. Den mustighet och komplexitet som uppstår då ingredienserna gifter sig under mixerkniven kan för min del inte kompensera bristen på tuggmotstånd. Det går inte att äta decilitervis med sås, det blir på tok för enahanda (således slinker förrättscappucino och lena desserter ned utan knorvel). Soppa till huvudrätt kräver krispighet. Oftast löser jag problemet med att ha i en näve råa morotsslantar i min skål (varför micron går varm på soppdagar ty soppa måste vara kokhet enligt mig). Även omixade soppor, såsom lördagens linssoppa, kan bli monotona till sin textur. Eftersom det serverades knaprigt spisknäcke tillverkade jag helt sonika snabbkrutonger vid bordet. Brödbitarna fick ligga kvar i skålen till dess att soppan var uppäten varpå de blivit härligt mjuksega. Känns det igen? Det var ju dopp förstås! Det går alltså att äta dopp varje vecka om man så vill. Detta visste min farfar.
Enligt säkra källor levde han och farmor på den norrländska snabbmaten blöjta när de studerade i Uppsala under sent femtiotal. Helt enkelt tunnbrödsjok uppblötta i buljong. Inte helt olikt, men betydligt godare än, tråknudlar.

Lördagssoppa

Lördagssoppa? Det låter väl sådär, eller? Soppan är sorgligt åsidosatt i Sverige brukar man säga. För mig är soppa lyx. De soppor mamma lagar är lite pyssliga och tidskrävande varför de inte lämpar sig i vardagen. Förra helgen blev det linssoppa med mälarcharkprinskorv i. En modern franskinspirerad tolkning av ärtsoppa och fläsk. Idag linssoppa med chili. Plus pyramidknäcke och Prosecco. Det kan man unna sig när maten är så busbillig. Nu är saltålinserna slut. Ett paket gav två middagar och två luncher för två. Busgott helt enkelt.

Rösträtt, resträtt men inte lika restrött!

Jag ska ganska snart resa bort till ett land av förbud utan egentlig rösträtt där bloggare inte är välkomna. Mer om det någon annan gång. Jag ser i alla fall halvfram emot långflygningen. Tid för läsning och kontemplation, om inte magen krånglar igen. Det var ett tag sedan jag var utomlands, senast i julas, så det är ju verkligen på tiden. Sedan december/januari har jag inte varit i skick att resa: helt enkelt alldeles för restrött, men nu har lite av den voyageuse jag egentligen är återvänt.
Det här med miljötänket, typ hundra sätt att rädda maten och så vidare, är verkligen inte en uppoffring. Åtminstone inte från min sida. Rester är gudagott. Denna fortsättning på inlägget är författat dagen efter ty min dumma dator slängde ut mig varpå halva texten försvann och jag iddes inte författa mer igår. Idag är jag inte alls på lika gott humör. Har det att göra med att det inte fanns någon fin resträtt till mig? Nåväl, att rester över lag är så mumsiga har i alla fall att göra med smakfördjupningsprocessen som i sin tur måste ha att göra med viss förmultning. Det gäller att äta upp maten i tid. Får jag välja mellan kylskåpsrester och frysrester tar jag det tidigare. Detta gäller framförallt kompletta måltider. Lösa (icke såsbeklädda) kolhydrater blir så trista när de tinas. Gryt- och gratängrester smakar däremot minst lika bra i upptinat och återuppvärmt skick. Dock inte fisk (utom jansson). Rest är lika med fest. Basta! Om man dessutom som jag är lagd åt det barnsligt mosiga hållet gällande konsistenspreferens är det hela ännu bättre. Rester har en tendens att falla ihop, liksom förmultna, vilket ofta resulterar i trösterik umamivällning. Vid närmare eftertanke är detta kanske inte helt förtjänstfullt å miljöns vägnar, alla gillar verkligen inte gröt!
Gårdagens goda lunchlåda bestod i alla fall av lördagens fiskgryta puttanesca på torsk, markattatomater, kalamataoliver, mediumkapris, olivolja, chili samt ordentligt med skivad vitlök. Matvete och (fulfryst findus var dessvärre det enda jag hade hemma) blomkål därtill.

Inte ett rött korvöre kvar

Av mamman min har jag ärvt eller tagit över den delikata ovanan att samla på mig mynt. De ackumeleras, nästan som förökar sig, obegripligt fort i fickor och handväskor varpå vi skramlande tultar omkring i ett snedbelastat liv. Rensar och rensar, men vad hjälper det när kronan är så svag (trots att den förstärkts) att man inte får något vettigt för mindre än en tjuga fast slutsumman påfallande ofta ändå blir ful (säg 47:90)? Renset då? Joakim von Anka skulle stortrivas i vårt städskåp. Där finns oanade metallreserver. Kom kriget skulle vi inte behöva ge upp några fälgar eller vad det nu är man brukar tvingas donera till industrin. Säckvis med sekiner, tillsynes värdelösa men förvånansvärt köppotenta ihop. Förrförra helgen roade vi oss med att gissa värdet i plastpåsen. "Max femhundra" sa jag naivt, intet ont anande den smärre inflation dessa bortglömda pengar var påväg att orsaka. Det blev nog över tusen plus diverse oväxlingsbara euromynt som maskinen på daglivs räknade ihop.
På två veckor hann det här givetvis ansamlats en ansenlig mängd till. Det meckiga igår var att det plötsligt var nödvändigt att göra sig av med mynt. Illa kvickt alltså. Hejdå femtioöring. Således fick jag i uppdrag att traska till daglivs med den senaste treliterspåsen. Jag som redan hade ont i ryggen. Väl framme visade sig emellertid att maskinen (av förklarliga skäl med tanke på mitt val av dag) var överbelastad och obrukbar. Reparatör var tydligen på g men de två gånger jag besökte butiken syntes han eller hon inte till. Vad göra? Att stryka omkring Fridhemsplan hela eftermiddagen, likt Frans Briljant med det byngliga byltet i högsta hugg, lockade mig inte. Där fanns varken ork eller självdistans nog hos mig. Så vad göra? Vad finns kvar när man förlorat hoppet, när världen går en förbi? Litteraturen förstås! Håglös och tyngd av min balast stapplade jag till Akademibokhandeln. Tre pocket för 149 var mer än ett fynd igår. På jämförelsevis lätta (bildligt och bokstavligt) steg kom jag vid gått mod ut efter en kvarts sållande bland hyllorna. Antologin "Min mormors historia" Johan Klings "Människor helt utan betydelse" och "Äkta vara" av Mats-Eric Nilsson i min hand. Samtliga hade jag ändå tänkt att köpa någon gång snart.
Av principskäl försöker jag hålla mig till en bok åt gången. Men att börja med två på en gång har jag aldrig haft någon regel mot. Således läser jag just nu Per Wirténs senaste och "Äkta vara" parallellt.
Visst är det här med tillsatser otrevligt. Inverterat konservativ som jag är ifrågasätter jag likväl den ortodoxa synen på processad mat. Bara för att det är fejk behöver det ju inte vara dåligt. Det är svårt att undvika e-nummer. Hela vår näringsmässiga infrastruktur bygger på sådant som lång hållbarhet och lättillgänglighet. Att helt utesluta processad mat ur sin kost skulle, för att hårddra det hela, vara som att försöka leva utan el. Å andra sidan är det (oftast) godare ju mer 'ren' maten är. Att leva på hel och halvfabrikat är att begå kulturellt och socialt självmord. Åtminstone i mina kretsar. Inte för att jag är omgiven av matsnobbar, men om man inte vågar äta någonting alls som inte är näringsmässigt innehållsdeklarerat (industrimat), så tackar man nej till allt vad middagsbjudningar, mammas mat och restaurangbesök innebär. Jag vet för jag har testat. Nej, för mig handlar det om matglädje. Om jag äter så lite e-nummermat som möjligt tvingas jag paradoxalt nog att släppa garden så mycket som möjligt. Det jag förlorar i kalorikontroll vinner jag dock i kvalitetskontroll. Så fram för fortsatt färre e-nummer i mitt liv!
Jag har ännu inte vågat mig på korvstroganoff. Men till helgen ska det åtminstone bli köttfärssås och spagetti för första gången på typ år. Att korvörena är slut gör ingenting för det ligger en falukorv i frysen och väntar på mig. Nästa helg månne?