Dopp och blöjta

I en värld av färdigkokta julskinkor blir det sällan någon dopp på kalaset. Den lilla spad som följer med räcker inte på långa vägar. Visst kan man blanda upp med buljong men det förtar liksom den genuina julstämmingen vilken infinner sig när en sammanpressad pighamklump utan kappa griljeras gyllene och sprider ljuvliga senapsdofter i hemmet. Julmatssmaken, alltså preferans och tradition, är förresten som baken. Jag har aldrig sett röken av vare sig revbensspjäll eller grisfötter. I min släkt har de äldre i alla fall lärt de yngre att uppskatta doppseden, men på senare år (läs sisådär femton) efter halvfabrikatets intrång har det alltså varit magert på den fronten. Hm. Ska jag försöka få till stånd ett skinkkok i jul? Skinkan kommer hursomhelst att vara av helmuskelslag från glad gris ur Cajsa Warjs beställningssortiment.
Jag står inte ut med släta soppor. Den mustighet och komplexitet som uppstår då ingredienserna gifter sig under mixerkniven kan för min del inte kompensera bristen på tuggmotstånd. Det går inte att äta decilitervis med sås, det blir på tok för enahanda (således slinker förrättscappucino och lena desserter ned utan knorvel). Soppa till huvudrätt kräver krispighet. Oftast löser jag problemet med att ha i en näve råa morotsslantar i min skål (varför micron går varm på soppdagar ty soppa måste vara kokhet enligt mig). Även omixade soppor, såsom lördagens linssoppa, kan bli monotona till sin textur. Eftersom det serverades knaprigt spisknäcke tillverkade jag helt sonika snabbkrutonger vid bordet. Brödbitarna fick ligga kvar i skålen till dess att soppan var uppäten varpå de blivit härligt mjuksega. Känns det igen? Det var ju dopp förstås! Det går alltså att äta dopp varje vecka om man så vill. Detta visste min farfar.
Enligt säkra källor levde han och farmor på den norrländska snabbmaten blöjta när de studerade i Uppsala under sent femtiotal. Helt enkelt tunnbrödsjok uppblötta i buljong. Inte helt olikt, men betydligt godare än, tråknudlar.