Mellanmål

Sista måltiden (här)! Snart fredagsfika. Bulle och saft. Sen kommer jag hem.

Förkyld?!

Så sent som igår stoltserade jag med att jag inte har varit förkyld på sju år. Tji fick jag. Jag antar att det har att göra med alla fina näringsämnen jag får i mig numera. Kroppen vågar liksom bli sjuk. Det är något som går här. Många i personalen går och snörvlar. Till mig kom det över natten. Dessutom sov jag dåligt och det gör ju inte saken bättre.. Jag som brukar stoltsera med mig goda sömn. Tji fick jag. Snorig och med bultande huvud stapplade jag i alla fall hit imorse för några sista skälvande timmar.
Igår blev jag skitsur.
Min kontaktperson tyckte som sagt att jag borde gå redan tre idag eftersom det är fredag, eftersom pappa åker till Kina snart, eftersom jag ändå ska skrivas ut på måndag etcetera. Men icke. Läkaren hävdade bestämt att hon och jag en överenskommelse och sådant går tydligen inte att rucka på i första taget. Nu hör det till saken att det var till min kontaktpersons tidsförslag som jag hade hänvisat då läkaren och jag kom överens. God morgon? Stelbenthet och byråkrati in absurdum. Nåväl, jag tog mig ett snack med läkaren i fråga imorse och även om hon först framhärdade vår överenskommelses (eller kanske sin egens) förträfflighet gav hon ändå med sig. Hon sa att hon hoppades att detta skulle få mig attt ändra inställning till min utskrivning. Jag kunde ju givetvis inte lova någonting, och jag kommer definitivt att skriva ut mig, men jag sa ja. Det jag inte sa var att det jag syftade på med ändrad inställning var min syn på deras människosyn. Att den nu framstår som aningen mer humanistisk i mina ögon.

Smoothie

Mellanmålsschemat verkar ha förskjutits. Idag fick vi det vi skulle ha fått igår: smoothie och knäckesmörgås. Det är min sista heldag och näst sista dag här. Fem måltider kvar. Vi fick någon slags översyrlig kalops till lunch. Det var bland det bästa jag har ätit (här). Coleslawen och riset passade bra till, och det ska komma från mig som egentligen inte ser någon mening med så kallat matris.
Här får man soppa till middag varannan torsdag. Så heter det i alla fall men i själv verket blir det soppa tre av fyra gånger. I och med att det har serverats soppa två veckor i rad förutsätter jag att det inte blir det idag. Men man ska aldrig säga aldrig. Lyser min aversion igenom? Sopporna brukar förvisso vara föredömligt mustiga. Det är pannkisarna som är problemet. Degiga, flottiga och smaklösa flatbröd. Till och med skolans var bättre. Sylten är ett skämt. Den smakar varken socker eller bär, snarare ketchup. Hu! Vad består den av egentligen?

Drygt

Oj vad tiden går långsamt. Nu är friheten nära men det är oerhört drygt fram till dess. Förhoppningsvis får jag i alla fall gå redan klockan tre på fredag. Men imorgon måste jag av någon outgrundlig anledning stanna till åtta. Som idag alltså. Jag plockar med mig lite grejer successivt. Datorn blir det sista jag tar. På fredag alltså.
I musikalen "Rent" frågar man sig hur bäst mäta tiden. I antal kaffekoppar, kilometer, skratt eller leenden? Jag gitter inte med att räkna timmar så jag gör det enkelt för mig och kör på måltider istället. Två frukostar. Två luncher. Två mellanmål. En middag. Två kvällsmål (om man räknar med idag). 2+2+2+1+2=6+1+2=7+2=9. Nio måltider. Snart åtta.
Det var sesampanerad kyckling till middag. Det är lite tveksamt med sesampanering enligt min ringa mening. Det ligger inte i fröns natur att sitta kvar, som panering sig bör, vilket i regel resulterar i pudrad tallrik. Dessutom var nudlarna översalta. Tänk, jag tycker att någonting är salt! Mina smaklökar har verkligen mognat.

Lök på laxen

Lunchsåsen var för övrigt ovanligt god. Senapstorsk hette maten förresten. Senap i fiskanrättningar har jag visserligen stött på förut men ihop med lök, eller lök i sig, var någonting nytt för mig. Är det månne taletsättet som stått i vägen? Gul lök lyfte liksom den syrliga senapssmaken och smälte lite i grädden. Fast inte helt för visst fanns där en tuggighet som käckt kontasterade mot mjuk fisk och överkokt potatis.
Nu vet jag, Janssons frestelse innehåller ju både lök, fisk och grädde och det är ju en alldeles lysande kombination. Där ser man.

Möten

Idag klockan 13.30 hade samtal med min kontaktperson. Det gick bra. Hon förstår mig. Att jag inte är typen som mår bäst av slutenvård. 16.15 har jag samtal med min öppenvårdsläkare. Visshet alltså. Så att vi kan planera in kommande möten.
Här stambyter man för fullt och det råder vattenavstängning mellan 13.00 och 16.00. Jag har alltså inte gått på toaletten sedan innan lunch. Tortyr är bara förnamnet. Är det någoting jag hatar så är det ofrihet. Just nu är jag ofri, så ofri att jag inte ens kan ta mig friheten att uträtta mina behov på typ Mc Donald's vilket man annars plägar göra när det av någon anledning kniper.
Om det har med vattnet att göra vet jag inte men vi fick samma mellanmål som igår. Dessvärre var mackorna inte sega idag. Men i alla fall. Jag gillar ju knäckemackor så jag ska inte klaga. Det fanns emellertid inget tevatten. Fy bubblan! Jag fick hålla tillgodo med kranvatten, men vem blir uppiggad av det en grå onsdagseftermiddag? Nu börjar jag få ont i magen. Hoppas att vattnet kommer igång i förtid.

Nu så!

Så har jag äntligen (mitt livsskede kräver mycket kursivitet för att beskrivas) fått en plan. En tydlig planering. "Jag vet ju att du gillar det", sa läkare 1. Så sant som det var sagt. Här mellan åtta och åtta idag, imorgon, torsdag och fredag. Paus hemma lördag-söndag. Samtal klockan tio måndag morgon. Vill jag så skrivs jag ut då. Och det vill jag ju. Nu vet jag! Visshet!

Hej kom och hjälp mig...

Jaha. Först nu har jag fått min tid. Halv fyra med läkare 1. Det blir nog bäst så i alla fall. Att jag pratar med läkare 1 alltså. Det var ju hon och jag som skrev min vårdplan. Men att man aldrig kan får reda på någonting förr! Det blir alltid senare. Mötet kan förresten bli senarelagt då behandlingskonferensen tydligen kommer att dra ut på tiden. Fast jag orkar inte med att vara otålig längre. Jag kommer ju ändå ingen vart. Jag är där jag är och en halvtimme hit eller dit spelar ju mindre roll. Visst är min tillvaro tjosan?
Mellanmålsknäcket var hursomhelst föredömligt segt. Segt? Jag är medveten om att ordet knäcke har en inneboende knusprighet, men jag älskar det segt. Den genen kommer från pappa. I och med att köket förbereder mellanmålet timmar i förväg kommer ostmackorna från kylen. Kyla+knäcke+smör= seg smörgås. Samma effekt kan med fördel uppnås vid skidåkning. Matsäck i ryggsäck.

I väntan på...

Det känns som om jag befinner mig i "I väntan på Godot". Jag blev lovad en läkartid av läkare 1 igår. Hon skulle prata med läkare 2 och läkare 2 skulle prata med mig. Men icke. Läkare 2 hade tydligen ingen aning om att vi skulle ha samtal, än mindre att det skulle ha ägt rum typ nu. Så hon hänvisade till läkare 1. Samtalet kommer troligtvis att bli med läkare 1. När vet jag förstås inte. Här hålls man på halster. Detta är varför jag skriver ut mig. Väntan, vanmakt, byråkrati och missmod.

Jobbigt

Just nu är det väldigt jobbigt. Väldigt jobbigt. Vikten har inte gått upp och permissioner är indragna. Suck. Jag kommer med all sannolikhet att skriva ut mig imorgon. Fast det börjar nog inte "gälla" förrän på fredag. Det kan vara så att jag tvingas vara här till och med kvällsmålet varje dag fram till dess. Så blir det idag i alla fall. Varje dag! En tolv timmars arbetsdag. Jösses. Snacka om att jag kommer att bli urlakad. Men det är ju övergående. Snart skrivs jag ju ut.

Bröd nummer två

Okej. I Lördags kom pappa hem. Eftersom varken mamma eller jag äter frukost hemma på vardagar skulle inte brödpåsen i frysen vara borta om han inte hade varit här eller snarare där (i skrivande stund befinner jag mig på avdelningen). Tro inte att jag klagar, det är roligt att han tyckte om bullarna. Dessutom infinner sig en (till egentlig koldioxidutsläppsminskningspåverkan oproportionerligt stor) förnöjsam känsla hos mig då en rest av något slag äts upp. Huruvida innan frysning nybakta frallor är att betrakta som rester kan man i och för sig tvista om. I ett litet hushåll får man mer sällan chansen att experimentera i köket, åtminstone när det gäller storsatsprojekt, då åtgången inte är så stor. Tur för mig att jag har en hungrig pappa som kommer då och då.
Ett tag funderade jag på att byta ut grahamsmjölet mot dinkelsikt, men lutar nog nu snarare åt att istället ersätta hälften av vetemjölet med dito dinkel. Sedan är frågan om huruvida jag ska testa nötig kallpressad rapsolja (istället för grundreceptets olivolja) och strunta i brödkryddorna eller om jag ska fega med smör -och rapsolja och fortsätta på kondimentspåret. Mer salt ska i alla fall definitivt i.
Hursomhelst kommer jag att känna mig lite förnöjsam redan ikväll, ty resten av jästen från förra veckan kommer att gå åt!

Blommor

Blommor har nästan obemärkt smugit sig på in i mitt liv. Både i hjärta och hjärna. Det hela började i midsomras då mamma gav mig en floristbunden krans att trösta mig med på avdelningen. Sedan dess har jag fått nya buketter varje vecka. Det har verkligen varit skönt med lite skönhet under alla grå måltider. Inte för att folk i gemen är fula på avdelningen, så jag bör nog med hänsyn till dem omformulera mig. Färska, friska, blommor. Det har varit skönt med lite friskhet under alla grå måltider. Folk i gemen på avdelningen är ju så sjuka. Och grå.
I och med att jag inte hade ätit middag där på en vecka så köpte mamma ingen ny bukett i söndags. Dessvärre var jag ju som bekant igår tvungen att genomlida en ytterligare sista natt och blir dessutom kvar över middag imorgon. Så mina sympatiska föräldrar bestämde sig för att besöka mig med fägring i famn igår kväll. Buketten är hänförande vacker. Maffig i allmänhet, frodig av hortentian och perfekt augustilila. Inte en enda ros dessutom. Precis som jag vill ha det. Personal, och glädjande nog även en del patienter, tar sig för pannan och ojar imponerat över den praktfulla presenten.
Mina päron förnyade förresten sina äktenskapslöften idag. På deras 21-åriga bröllopsdag bedyrade de åter sin kärlek med mig som enda vittne. Förrutom prästen förstås. Mamma hade en minikopia av sin orginalbukett. Jag som ju inte är så mycket för banala rosor måste ändå erkänna att den var jättefin i all sin enkelhet. Mångbladiga blodröda rosor och brudslöja. Jag som inte heller är så mycket för banala kärlekssånger blev tårögd när ceremonin avslutades med "We have all the time in the world" av Louis Armstrong.

Pärlor

Nu har jag pärlat lite. Det gick sådär. Nåja, jag kom en bit på väg till. Nu tror jag att jag får gå ut och spela kubb.

Blåbär

Isch vad tråkigt det var här. Mol allena bloggar jag mig igenom dagen. Tick tack. Tiden går både långsamt och fort. Jag har smått börjat tröttna på de eviga ostmackorna. Som tillbehör igår till den vegetariska måltid jag var så illa tvungen att stanna för att inmundiga. Som del av frukosten. Till mellanmålssmoothien nyss och i kväll ihop med blåbärssoppan. Blåbär förresten, smoothien brukar var gjord på hallon men idag var den blå. Något nytt under solen i alla fall. Det kanske är fisk ikväll. Det är ju onsdag. Om jag inte missminner mig brukar vi alltid få fisk på onsdagar. Att jag också är blå vet jag, men jag tänker ändå sysselsätta mig med valpejl i eftermiddag. Ett sätt att fördriva tiden. Synd på så rara timmar (att behöva fördriva dem alltså). Även om tid är allt vi har så är den högst begränsad.
Vad mer kan jag göra? Pärlpyssel? Mamma ska ju få sin present någon gång och jag planerar inte att vara här fler kvällar. Noppa ögonbrynen? Definitivt. Jag tog ju till och med hit en pincett i morse. Tråkiga rutingöror är värda sin vikt i guld när man vill att tiden ska springa förbi. Jag kallar det kampen om tiden. Momo står förresten på min mentala läslista.

Läkarsamtal

Jaha. Jag hade gått ned ett hekto förra veckan. Icke druckna måltidsdrycker sätter tydligen sina spår, eller snarare tvärtom. En del permissioner drogs in. Det suger. Jag måste sova här en ytterligare natt. I natt. Jag mår inte bra av det men jag får väl lov att göra det då. Det rör ju sig bara om en natt. Imorgon får jag gå 12.30 som jag hade ansökt om. På fredag först 18.15, en tre timmar och femton minuters försämring. Nåja, helgen är fri och från och med nästa vecka står det ju inskrivet i min vårdplan att jag ska sova hemma. Så det så. Det sa läkaren att jag kunde räkna med. Om målen hemma funkar alltså. Och det ska de ju. Jag var kolugn på samtalet. Igår var jag dock aningen kverulant men hon sa att det närmast är i sin ordning. Varför jag inte får sova hemma är dock en gåta (om jag äter middag här alltså) men så kan det tydligen gå.
Jag slapp lunchvilan i och med samtalet och nu drar jag nytta av den resterande vilotiden för detta inlägg. Lunchen var inte läskig för fem öre. Portionen var som den skulle. Likväl smakade den ingenting. jag menar ingenting. Han-kocken, vi kan börja kalla honom M2, är tillbaka från semestern. Gör man kycklinggryta på mager frysfilé behövs det ordentligt med kryddor. Jag som har avvänjts vid salt tyckte ändå att det var för lite idag. Var fanns den påstådda basilikadoften som annonserades på griffeltavlan utanför matsalen? Jag hoppas att middagen smakar mer.

Färdigmat

När man fått smak för riktig mat är det inte så gott med färdigrätter. Åtminstone inte billiga sådana. I svält slinker väl det mesta ned antar jag men hur jag stod ut med, till och med föredrog, frysmat jämt är en gåta. Det var igår jag fick mig en tankeställare. Mamma var hos sin terapeut och jag tog till den gamla godingen tortillapizza. Dock utan att peta bort någon ost, vilket jag gjorde förut. Otroligt torrt och smaklöst. Torrheten kan förvisso ha en del att göra med den dubbla microtiden. Osten ville inte smälta men botten blev stenhård.
Salt förresten. Allt har blivit så salt nu när jag har vant mig av med oskicket att salta innan jag ens hunnit smaka. Att få knapra lite maldon ihop med färskpotatis är emellertid en ynnest som jag inte tänker be om ursäkt för.

Behandlingskonferens

Jag hatar tisdagar. Attans, det är ju tisdag imorgon! Varför detta hat? Behandlingskonferensdagen. Av någon outgrundlig anledning har man valt att besluta om permissioner på veckans andra dag. Således är det mycket svårt att planera sitt liv före tisdag eftermiddag. Klockan halv fyra närmare bestämt. Nu stundar alltså en oändlig väntan. Väntan börjar nämligen redan måndag morgon. Min tillvaro är segdragen, oviss och tröttsam. Som ett parti monopol ungefär. Det skaver att vara i klorna på staten. Fast egentligen är jag ju inte det eftersom jag inte är inlagd på LPT längre. Att opponera mig mot läkarna gör jag ändock mitt bästa för att undvika. Hellre sitter jag med oförargets trumf på handen.

Bröd

Jag har blivit bortskämd med färskt bröd. Kanske har jag redan skrivit om detta, jag minns inte. Hursomhelst får vi nybakade frallor nästan varje dag på avdelningen. Min Längtan har således knappast varit att Äntligen få komma hem till industrijästa frukoststunder. Men mig veterligen finns det inget bageri min närhet som öppnar före nio på helgerna (när jag äter frukost hemma). Märkligt kan tyckas då brödkonsumtionen i de flesta hushåll peakar på morgonkvisten. Efter en hiskeligt torr historia härom helgen uteslöt mamma och jag matbutikernas bake-off sortiment som alternativ. Så vad göra? Baka förstås!
Mamma och jag satte en grahamsdeg igår och bakade ut frallor som fick kalljäsa under natten. I den dallrande morgonhettan stoppade mamma modigt frallorna i ugnen på 250 grader och svettades sedan ymningt i tio minuter. Nu har vi frallor i både frys och brallor. Nej, det sistnämnda var givetvis ett dåligt skämt. Här är det alldeles för varmt för benklädnad.

Sockerärtor

Säg varför finns det blott ärtor från afrika på Ica? Det är ju sommar! Kanske borde man bege sig till torget istället.

Hushållsost

Vad är det som gör hushållsosten till Sveriges mest köpta ost? Förmodligen epitetet hushåll. Det låter lite som husman och husmanskost gillar väl alla. Men gillar alla verkligen hushållsost? Den smakar ju ingenting. Är det kanske just dess beskedlighet som får svenskarna att äta den? I jantelagens land fräser individualisten inom oss alla och är det månne så att folk får utlopp för sitt ego jämte den slätstrukna mejeriprodukten? En av de viktigaste uppfostringsinsatser min pappa har gjort är att lära mig äta stark hårdost. På köpet lärde han mig att hata hushållsost. Förvisso lite opraktiskt när hushållsost som bekant har en tendens att dyka upp lite här och var i smörgåssituationer utanför hemmets hägn. Här till exempel. Man har nyss bytt från vad jag tror är Gouda till, just det, hushållsost. SÅ tråkigt.
Ikväll äter jag kvällsmål hemma. Jippie, jag får glass istället för tristyogurt! Mums.
Om jag inte misstar mig så blir det vegobiffar till middag. Det är faktiskt en av de bättre rätterna som jag serverats här. Hoppas att jag har siat korrekt.

Score!

Japp. Nu är det klart. Jag ska börja vara här dagtid. Från och med 18.15 imorgon och mellan 08.30 och 15.00 på vardagar. Aldrig mer på lördagar och söndagar. Vincero!
Tänk, jag skulle kunna gå ut och festa i helgen om jag ville. Fast det orkar jag förstås inte. Men möjligheten finns och just nu är det gott nog. Nu blir utgångspunkten hemma och det känns fantastiskt bra. Det lilla jag hörde av Annika Östbergs sommarprat väckte starka sympatikänslor hos mig. Det kanske är en miljöskada. Har man någon gång varit inlåst så blir friheten så mycket heligare. Sista natten här alltså och näst sista middagen. I kväll har jag en timpersmission. Då ska mamma och jag gå och köpa blommor. Visst är det vackert?

Kolhydratbomb

Se ibland undrar man. Undrar vad dietisten tänkte. Hon som i samråd med köket sätter ihop menyn alltså. Det var vegetariskt till lunch idag igen. Tredje gången på en vecka, det brukar annars bara vara två, varav den ena då är soppa med pannkakor. Soppan lyste dock med sin frånvaro i torsdags. Istället fick vi broccolipaj. Paj som är så gott. Synd om mig som av fettskräck har ratat mammas alla quicheförslag det senaste sex åren. Tänk vad jag har missat! Avdelningens paj är inte på långa vägar så god som mammas. Eller jo, pajdegen är ganska fin, men osten är på tok för smaklös. Antagligen är den helt enkelt för billig. Nåja, i fredags fick vi tsae(stavning?)gryta. Tsae är en nyhet för mig. Något slags sojaprotein skulle jag tro. Ärligt talat föredrar jag det framför quorn vilket jag ofta anser mig älska, men min kärlek är ibland obesvarad då det blir torrt. Tsae är däremot saftigt. Riktigt mumsigt vågar jag påstå. Det får lov att bli en djupdykning i daglivs frysdiskar när jag kommer hem. Gott så alltså.
Men idag undrar jag hur dietisten tänkte. Var fanns proteinet? Mackan till det vegetariska brukar finnnas där för att göra de vegetabila proteinerna mer proteiniga. Utgående från detta kan dagens lunch inte ha varit fullvärdig. Möjligtvis fulvärdig. Glasnudel- och grönsaksfylld vårrulle (med konstig bismak), ris, sötsur sås och knäckesmörgås därtill. Snacka om kolhydratbomb. Inte för att jag bryr mig om någon GI-tabell eller så, men någon måtta får det väl vara. Det var ju torftigt! Mjölken förstås, den gav väl lite äggviteämnen, men i ändå!

Hallå?

När man tydligt ber om två skinnfria portionsfilébitar lax är det ju inte så kul att behöva betala för minst hundra gram skinn. Icas fiskdisk hade en söt fiskkille men tyvärr var han inte så mycket mer än det. Nåja, man ska inte klaga, på daglivs luktar fiskavdelningen fisk. Ännu mindre kul.

Permission igen

I kväll börjar min permission kl 18.15. Igen. Dock sträcker den sig över hela lördagen. Sympatiskt av läkarna att betro mig klara av en hel matdag i mammas händer. Jag hoppas att ironin framgår.
Det blir sushi tilll lunch imorgon och lax till middag. Mamma fixar. Inte sushin alltså. Okej, jag medger att det bara för någon månad sedan eller två inte alls var självklart för mig att äta hemlagad, än mindre icke näringsberäknad, mat. Men nu ska det bara bli gott och mysigt att mamma fixar. Hej då tvång! Jag tänker definitivt inte väga mina potatisar.
Om allt går som det ska får jag börja sova hemma varje dag från och med tisdag kväll. Säkert vet jag emellertid först på måndag då jag har haft nästa läkarsamtal.

Olustiga huset

Vem spankulerar frivilligt i Gamla stan en solig sommardag? Blotta tanken på dylik exkursion gav mig förr som åren rysningar. Men då min tillvaro har blivit mycket absurd ter sig inte svärmen av svettiga stockholmsbesökare på villovägar i vårt medeltida Disneyland så världsfrånvänd ändå. Visst är det en plastig cirkus av stora mått, kommersialismens vulgära sida. Så naket. Så rått. Så äkta men ändå så surrealistiskt. Lustiga huset. Fast i jämförelse med dårhuset där jag befinner mig just nu så framstår det som ganska normalt. Nu skriver jag från olustiga huset.
Mamma och jag spenderade dagens två permissionstimmar i Gamla stan. En dold pärla är stadsmissionens cafétak. Bege er dit om ni vill fika gott till rimligt pris på tryggt avstånd från de värsta turisthorderna.

Hallon

Mina händer lukar hallonsylt. Vadan detta? Body Shops bodybutter vilket jag nyss har fått lära är hårdvaluta då det inte längre saluförs. Jag fick det som bonusjulklapp i början av december.
Vi fick hallonsmoothie till mellanmål. Knäckemacka till. Havreknäcke idag. Vilken lycka! Det är det bästa budgetknäcket enligt min mening. Jag har alltid varit svag för havre i alla dess former. Mamma bakar förresten fenomenala havrekakor.
Imorse hade jag (av misstag får man hoppas) tilldelats en begagnad näringsdryck, så vid omskakningen fick jag vaniljkladd över mina byxor. Inte kul.
Ikväll har jag kvällsmålspermission. 18.15 till 08.00 imorgon bitti. Skönt att få sova i sin egen säng. Inget slår ju Hästens.

Sex veckor

Eftersom jag har brukat Earl Grey i en veckas tid blev det inte samma aha-upplevelse tillsammans med digestivekexen idag. Det kan också ha berott på att jordgubbsyogurten inte är lika god som blåbärsvarianten vi fick förra måndagen. Tydligen finns här ett rullande matschema om sex veckor. Nu har jag varit här i exakt sex veckor och fick således köttbullar till lunch precis som dagen jag kom. Tillbehören var dock de klassiska så köpeköttbullarna på avdelningen slår faktiskt den hemlagade köttfärslimpan (här) som ju bekant kryddas med spiskummin men ändå serveras med lingonsylt (urk). Om jag inte minns fel från min första dag så kommer jag att få pastaskruvar med ost- och skinksås till middag.

I en annan del av Stockholm

I en verklighet full av västerbottensost, mördegskakor, marmeladkonfekt och andra godsaker förstår jag att det är hejdlöst slösaktigt att lägga ned värdefull fikatid på e-pimpat risklibb. För tillfället lever jag dock i en parallell värld. I en annan verklighet som Johanna Koljonen skulle kalla den. I en annan del av Stockholm säger jag. I min aktuella verklighet råder naturligtvis andra premisser än i den "verkliga" verkligheten. I min verklighet kan jag exempelvis inte kvista ned till Cajsa Warg, trots att butiken ligger på gångavstånd härifrån (vilket den inte gör i vanliga fall, men snart, ty en filial ska öppna på st:eriksplan). I min gamla verklighet, som inte heller var en del av den "verkliga" verkligheten, i anorexibubblan alltså, hade jag varken ork eller lust att ta mig dit. Nu när jag min aptit omsider är i full återvinningprocess har jag inte möjlighet att ta mig någonstans. Är det inte typiskt? Just nu får jag hålla till godo med det som bjuds. Och det gör jag. Det var dit jag ville komma med detta inlägg. Att hålla till godo kan nämligen vara förvånansvärt gott. Lyss matälskare som har förmånen att leva i den verkliga verkligheten. Sänk garden! Var lite svenniga! Ge smaklökarna en siesta! Sätt på er de gastronomiska foppatofflorna!
Gör så här en hängig eftermiddag: Gå till ICA eller dylikt, köp en risifrutti med jordgubbssmak och en kartong godmorgons apelsinvariant. Ta fram en tesked och slå i ett glas med juice.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör det men kombinationen är klockren. En perfekt balans mellan, syra, sötma, fetma, fruktighet, bärighet, krämighet och tuggighet kanske.