Blommor

Blommor har nästan obemärkt smugit sig på in i mitt liv. Både i hjärta och hjärna. Det hela började i midsomras då mamma gav mig en floristbunden krans att trösta mig med på avdelningen. Sedan dess har jag fått nya buketter varje vecka. Det har verkligen varit skönt med lite skönhet under alla grå måltider. Inte för att folk i gemen är fula på avdelningen, så jag bör nog med hänsyn till dem omformulera mig. Färska, friska, blommor. Det har varit skönt med lite friskhet under alla grå måltider. Folk i gemen på avdelningen är ju så sjuka. Och grå.
I och med att jag inte hade ätit middag där på en vecka så köpte mamma ingen ny bukett i söndags. Dessvärre var jag ju som bekant igår tvungen att genomlida en ytterligare sista natt och blir dessutom kvar över middag imorgon. Så mina sympatiska föräldrar bestämde sig för att besöka mig med fägring i famn igår kväll. Buketten är hänförande vacker. Maffig i allmänhet, frodig av hortentian och perfekt augustilila. Inte en enda ros dessutom. Precis som jag vill ha det. Personal, och glädjande nog även en del patienter, tar sig för pannan och ojar imponerat över den praktfulla presenten.
Mina päron förnyade förresten sina äktenskapslöften idag. På deras 21-åriga bröllopsdag bedyrade de åter sin kärlek med mig som enda vittne. Förrutom prästen förstås. Mamma hade en minikopia av sin orginalbukett. Jag som ju inte är så mycket för banala rosor måste ändå erkänna att den var jättefin i all sin enkelhet. Mångbladiga blodröda rosor och brudslöja. Jag som inte heller är så mycket för banala kärlekssånger blev tårögd när ceremonin avslutades med "We have all the time in the world" av Louis Armstrong.