Det lilla av mig som finns kvar

Jag är tydligen för smal för att ha anorexi. Nej, jag skojar inte. Tydligen är min uppenbarelse så anstötande att den stressar mina medpatienter. Var borde vara min fristad om inte här? Som konsekvens får jag alltså inte ha på mig min nya svala t-shirtklänning utan sitter istället i skrivande stund och småsvettas i fladderbyxor. Jag kan inte hjälpa att jag ser ut som jag gör. När jag (till skillnad från övriga interner) gör mitt yttersta för att bli frisk och äter varenda smula jag blir serverad borde jag åtminstone få klä mig som jag vill. Snacka om att vara marginaliserad. Jag som är en sådan individualist. Jag mår ju bra av fashionstatements. Genom att klä upp mig, genom att inte sunka runt på den nivå som jag egentligen mår, manifesterar jag min livsglädje och skvallar om den person jag egentligen är, målar min värld, blottar embryot till det jag är ifärd med att skapa, visar vem jag kan vara och vill bli. Mamma säger att hon vill väva en trasmatta av mig.

Röda rummet

Jag försöker omvärldsbomba mina medpatienter. Jag vet att man ska tänka tunnelseende här och med avseende på ätande är det just vad jag gör, men när det kommer avledande manövrar kan jag inte låta bli att lägga mig i. Således delar mer än gärna med mig av både lyxcigaretter och kvalitetslektyr. Allt i hopp om att mata dem med lite livsglädje. Man kan ju alltid försöka.
Är det någon mer än jag som tycker att vi "interner" borde erbjudas ett glas vin med lagom jämna mellanrum? Bra för aptiten, bra för själen och förvillande likt den sedvanliga blandsaft som vi får till middagen.

Fläkt

Jag har fått in en fläkt på rummet och det går numera att vistas där utan att smälla av. Tack. Emellertid gnisslar den så att det inte går att sova med den på varför jag vaknade (till nattsköterskans förvåning) med 37, 3 i temp.
Ikväll får jag besök av vänner till familjen. Jag mottar faktiskt besök varje dag. Det är inte klokt vad social jag har blivit. Det är nog en protest mot att behöva avskärmas från samhället. Nej, skämt åsido, det är först nu jag på mycket länge har haft ro att riktigt engagera mig i något annat än att förstöra mig själv. Ni anar inte hur upplyftande det är.
Jag gissar att det blir pasta med redd sås eller kokt fisk och ris till lunch.

Uppdatering

Tydligen fungerar det så att tvångsintyget automatiskt rivs upp efter fyra veckor om man mottar behandlingen. Och det gör jag ju. ST-läkaren sa alltså indirekt att jag är fri att gå om tre veckor. Givetvis inser jag att jag måste ta en permission eller två för att smaka på livet hemma men som det ser ut nu kommer jag att kunna fira mammas 54-årsdag den 24 juli!
Nu vill jag ut i luften, jag håller på att dåna!

Utvärdering

Idag ska jag ha utvärderingssamtal med min ST-läkare. Vi ska utvärdera hur matveckan har gått. Det blev en hel del strul i början då jag ständigt fick in fel mat. Oftast för lite. Tre dagar i sträck (vågen!) har jag i alla fall blivit serverad korrekt mängd enligt upptrappningsschemat. Alltså: 100 % frukost, 50 % lunch, 100 % mellanmål, 50 % middag och 100 % kvällsmål. Om inget oförutsett händer är tanken att jag ska gå vidare i morgon och trappa upp till 100 % middag.
Igår var det Wallenbergare till middag. I tidigare inlägg har jag (med all rätt) skrivit om maten i om inte kritiska så åtminstone skeptiska ordalag. För det är faktiskt så att maten som serveras till dem som lider av "aptitlöshet av nervös karaktär" borde vara den mest aptitliga som går att frambringa. Men icke. Här är överkokt pasta vardagsmat i bokstavlig mening. Inte så kul för dem som (inte jag!) ändå får ångest av mjölmat. Men igår var det som sagt Wallenbergare till middag. Även om maten överlag är av skolmatskaraktär är den tursamt nog lagad på plats av olika kockar vilket borgar för variation (både i positiv och negativ bemärkelse). Kockar är dessutom sinsemellan olika. Somliga är bättre, somliga är sämre. En bra dag arbetar här en glad och duktig kock som lagar god mat. Igår var en bra dag. Wallenbergaren var sådär drömgod och jag förbannade mig själv för att inte ha vågat testa denna läckerhet på eget bevåg. Hur har jag kunnat leva på kalvsylta? Ärtorna var dock skrumpna och märkligt nog täckta av ett lager citronpeppar. Potatismoset var inte lika lent som mammas. Men man kan ju inte få allt här i världen. Wallenbergaren (observera singularis, ibland är det verkligen frustrerande med upptrappningsschemat) var så snäll och lade sig som bomull i magen. Jag mådde så gott.
Nu river hunngern emellertid och jag kan knappt stå upp. Inte skönt och jag undrar vad det blir till lunch. Kanske fisk. Hoppas att jag inte svimmar innan dess.

Risifrutti

Jag åt nyss en HEL risifrutti. Opetad alltså. Yes. Det har inte gått på ett halvår. Den största utmaningen hittills. Dessutom: ett glas juice därtill. Det går. Bara man bestämmer sig. Jag skrapade för kung och fosterland.

Mmmmmamma

Solen har gått i moln men det gör ingenting för mamma är min mamma. Nej, detta är inget skämt. Verkligheten är klyschigare än man tror. Eller snarare: mycket är precis som man tänker sig.
Jag vaknade med extra mycket kärlek i huvudet i morse. Förbehållslös mammakärlek. Min mammakärlek är så där underbart okomplicerad, den gör mig varm i kroppen, den får mig att trivas med tillvaron. Mammakärleken i mig är trygg och besvarad. Det vet jag. Någonting att vara säker på i en oviss värld. Mamma tycker att jag är det bästa som finns. Det vet jag för det säger hon jämt och jag litar på henne. I mammakärlekens oskuldsfulla land är jante ett ickebegrepp, så jag vågar vara kaxig. Tillit är nog det kaxigaste som finns. Mamma du är bäst. Mamma är det bästa som finns.
Pappakärleken tar vi någon annan gång. Idag skulle vi skypa men mikrofonen strulade.
Idag var frukosten tjugo minuter sen. Jag undrar vad köket har för sig egentligen. Personalen har i alla fall varit lite ur gängorna sedan en medpatient inte klarade av att vara kvar igår kväll och således förflyttades till psyk.
Undrar vad det blir till lunch. Jag tippar på någonting med potatis till.

Lördagsgodis

Barn på nytt. Hit kommer man som man är och blir den man vill vara. Eller någonting åt det hållet. Jag är nitton, den andra rullstolsbundna är typ 45, men här är man på samma villkor. Det innebär att man bland annat äter det som serveras. Det innebär att man får lördagsgodis. Just det. Lördagsgodis. Annars är det mest mackor och naturell yogurt som gäller till mellanmål. Dessvärre är det bara jag som insett att man mår bra av olika sorters kalorier, att man mår bra av en varierad kost. Att man mår gott av att äta gott. Både kropp och själ ska ha sitt. Godis är gott varför jag självklart valde 60 gram mjölkchoklad framför det tråkiga smörgåsalternativet. Klart att man väljer när man får välja. Klart att man tar chansen när man är svältfödd på egenmakt. Men som sagt, dessvärre är det bara jag som har insett att godis är gott varför de tydligen ska sluta servera choklad ens på lördagar. Det finns dock ett lager kvar och jag antar att det kommer att räcka till mig eftersom ingen annan verkar äta choklad. Så mycket bättre för mig då. Stackars satar.
Det blev torr lax+ senapssås+pastaskruvar i örtolja+ärtochmorotochmajsblandning till lunch. Såsen var god men kombinationen av de olika komponenterna var märklig. Undrar vad det blir till middag.

Midsommardag

Jag kommer nog inte ut idag. Regnet vräker ner. Igår förbarmade sig en skötare över mig och skjutsade ut mig på gården. Där satt jag och lapade sol i tio minuter och livet var gott för en stund. Just nu suger jag åt mig glädjeämnen som en svamp. Jag kommer nämligen ut i friska luften mer sällan än interner på slutna anstalter. Snart är det lunch. Undrar vad det blir. Om det blir ris som kolhydrat ber jag er att hålla tummarna för att det inte serveras al dente.

Midsommar

Här på rummet är det kvavt.
Idag fick jag mitt första mellanmål på en dryg vecka. Hemma har jag alltid ätit mellanmål men här är det upptrappning som gäller. Kroppen behöver tydligen indoktrineras i ett normalt ätande. Detta går förvisso stick i stäv med allt vad jag hittills har lärt mig av min eminenta privatdietist som i ett års tid har försökt att övertyga mig om att min kropp skriker efter mat och att den behöver allt NU (fördelat över dagen) och lite till. Så här går jag alltså hungrig i väntan på de successiva provtagningarnas tummen upp-resultat. Lite mer mat ungefär var tredje dag. Idag blev/blir det således 100 % frukost, 50 % lunch, 100 % mellanmål, 50 % middag och 100 % kvällsmål.
Jag hade tur. Mellanmålet slank ned utan några större verdermödor (egentligen utan några alls eftersom svälthungern pockar på mest hela tiden) i och med att det råkade vara midsommarafton och därmed serverades glass med jordgubbar. Sockerabstinent som jag är njöt jag av varenda barkaromstinna "vaniljglass"-droppe. Vanillinglass är oändligt mycket roligare än de sedvanliga ostsmörgåsarna. Man kan inte vara kverulant i landstingets hägn.

ST-läkare från himlen

Så har fan gått och blivit religiös. Nåja, nästan i alla fall. Även om jag opponerar mig mot all form av fundamentalism och således avfärdar bokstavsateism, kan man inte påstå att jag hittills har trott på högre makter mer än jag har trott på jultomten. Men det kanske finns en Gud trots allt. Dennes ärkeängel är i sådana fall min ST-läkare.
Efter att ha befunnit mig i ett Kafkatöcken sedan i måndags klarnade allt omsider för någon timme sedan. Det finns en väg ut och jag kommer inte att behöva leta efter den i det fasansfulla halvår som jag såg framför mig. Det kanske räcker med fyra veckor. Fyra veckor! I sammanhanget är det en bråkig anorektikermages diaréfis i tidsrymden. Det finns givetvis villkor men jag kan komma ut om fyra veckor. Vi lever i ett rättssäkert samhälle. Det var väl det jag visste. Min öppenvårdsläkare hade förvisso flaggat om att en inläggning var aktuell, men då jag vid fredagens samtal frågade om jag borde packa en väska inför måndagens samtal var hon väldigt vag. Således infann jag mig (så när som på mitt förmiddagsmellanmål) tomhänt vid vårt möte.
Allt gick så fort. Hipp som happ fick jag reda på att ett tvångsintyg hade utfärdats och att det var fråga om polisingripande vid kverulant beteende från min sida (polishuset ligger behändigt nog rakt över gatan). Jag fick inte ens åka hem och smälta det hela, förbereda min vistelse och kontemplera. Jaha. Så hon lämnade mig alltså vind för våg, önskade trevlig midsommar och for sedan på semester. Inte ett ord om framtiden. Ingen tidsplan. Ingenting. Plötsligt var jag i armarna på staten.
Det har så att säga varit en smula förvirrat i den närmaste baktiden. Maten (även om det är vad allting här egentligen handlar om) går jag inte in på nu. Det kommer.
Jag blev alltså satt i rullstol. Jepp, så lågviktig är jag. Emellertid har jag inte sängläge och kan sitta upp om jag vill (!). Med tusen frågor behövdes det logiskt nog mer än en natt för att personalen skulle hinna besvara allting (i grund och botten "vad är det som händer?" och "varför jag?").Att jag fick olika bud från olika skötare/sköterskor hjälpte inte saken. Omedelbart började jag krafsa fram en tunnel mot ljuset och pressade till och med stackars sommmarvikarier i hopp om en strimma hopp. När skulle jag kunna komma ut? Det var mycket fokus på vikten. Många gav automatiska BMI-svar. "Jösses Amalia" tänkte jag, "minst fyra kilo kvar till en halvtimmespermission, jag kanske måste stanna här i en evighet". Men idag gjöt den ängliga ST-Annika mod i mig. Det handlar om beteendet. Visar jag gott beteende och är samarbetsvillig rivs tvångsvårdsintyget upp om fyra veckor och då är jag fri att planera min vård som jag vill. Och jag vill inte äta landstingsmat längre än nödvändigt om ni förstår vad jag menar.
Jag hade precis kommit upp i sex mål mat innan jag blev inlagd varför jag kände mig orättvist behandlad. Dessa sex mål kommer jag givetvis att fortsätta med när jag blir utskriven, förutsatt att de medför fortsatt viktökning, annars måste jag givetvis äta ännu mer. Eftersom detta är att att betrakta som en matblogg kommer jag att blogga om livet inifrån. Förbered er på sensoriska beskrivningar av vit sås med vit sås.

Inlägg om inläggning

Nå: så jag har alltså blivit inlagd. Tvångsinlagd. Men av mina tidigare inlägg att döma kanske man kunde ana vartåt det barkade. Nu är i alla fall en mörk och lång vinter över. Jag är här för att samla kraft och ork i syfte att gå vidare med mitt liv. I ett nytt decennium som inte ska kantas av ångest. Jag ska ur den läskiga skogen. Rensa magen på klumpar, krafs, kaktusar samt något odefinerbart svart som påminner om rysk kaviar. Nu är det lunch men jag återkommer efter den obligatoriska (!) vilan.