ST-läkare från himlen

Så har fan gått och blivit religiös. Nåja, nästan i alla fall. Även om jag opponerar mig mot all form av fundamentalism och således avfärdar bokstavsateism, kan man inte påstå att jag hittills har trott på högre makter mer än jag har trott på jultomten. Men det kanske finns en Gud trots allt. Dennes ärkeängel är i sådana fall min ST-läkare.
Efter att ha befunnit mig i ett Kafkatöcken sedan i måndags klarnade allt omsider för någon timme sedan. Det finns en väg ut och jag kommer inte att behöva leta efter den i det fasansfulla halvår som jag såg framför mig. Det kanske räcker med fyra veckor. Fyra veckor! I sammanhanget är det en bråkig anorektikermages diaréfis i tidsrymden. Det finns givetvis villkor men jag kan komma ut om fyra veckor. Vi lever i ett rättssäkert samhälle. Det var väl det jag visste. Min öppenvårdsläkare hade förvisso flaggat om att en inläggning var aktuell, men då jag vid fredagens samtal frågade om jag borde packa en väska inför måndagens samtal var hon väldigt vag. Således infann jag mig (så när som på mitt förmiddagsmellanmål) tomhänt vid vårt möte.
Allt gick så fort. Hipp som happ fick jag reda på att ett tvångsintyg hade utfärdats och att det var fråga om polisingripande vid kverulant beteende från min sida (polishuset ligger behändigt nog rakt över gatan). Jag fick inte ens åka hem och smälta det hela, förbereda min vistelse och kontemplera. Jaha. Så hon lämnade mig alltså vind för våg, önskade trevlig midsommar och for sedan på semester. Inte ett ord om framtiden. Ingen tidsplan. Ingenting. Plötsligt var jag i armarna på staten.
Det har så att säga varit en smula förvirrat i den närmaste baktiden. Maten (även om det är vad allting här egentligen handlar om) går jag inte in på nu. Det kommer.
Jag blev alltså satt i rullstol. Jepp, så lågviktig är jag. Emellertid har jag inte sängläge och kan sitta upp om jag vill (!). Med tusen frågor behövdes det logiskt nog mer än en natt för att personalen skulle hinna besvara allting (i grund och botten "vad är det som händer?" och "varför jag?").Att jag fick olika bud från olika skötare/sköterskor hjälpte inte saken. Omedelbart började jag krafsa fram en tunnel mot ljuset och pressade till och med stackars sommmarvikarier i hopp om en strimma hopp. När skulle jag kunna komma ut? Det var mycket fokus på vikten. Många gav automatiska BMI-svar. "Jösses Amalia" tänkte jag, "minst fyra kilo kvar till en halvtimmespermission, jag kanske måste stanna här i en evighet". Men idag gjöt den ängliga ST-Annika mod i mig. Det handlar om beteendet. Visar jag gott beteende och är samarbetsvillig rivs tvångsvårdsintyget upp om fyra veckor och då är jag fri att planera min vård som jag vill. Och jag vill inte äta landstingsmat längre än nödvändigt om ni förstår vad jag menar.
Jag hade precis kommit upp i sex mål mat innan jag blev inlagd varför jag kände mig orättvist behandlad. Dessa sex mål kommer jag givetvis att fortsätta med när jag blir utskriven, förutsatt att de medför fortsatt viktökning, annars måste jag givetvis äta ännu mer. Eftersom detta är att att betrakta som en matblogg kommer jag att blogga om livet inifrån. Förbered er på sensoriska beskrivningar av vit sås med vit sås.