Utvärdering

Idag ska jag ha utvärderingssamtal med min ST-läkare. Vi ska utvärdera hur matveckan har gått. Det blev en hel del strul i början då jag ständigt fick in fel mat. Oftast för lite. Tre dagar i sträck (vågen!) har jag i alla fall blivit serverad korrekt mängd enligt upptrappningsschemat. Alltså: 100 % frukost, 50 % lunch, 100 % mellanmål, 50 % middag och 100 % kvällsmål. Om inget oförutsett händer är tanken att jag ska gå vidare i morgon och trappa upp till 100 % middag.
Igår var det Wallenbergare till middag. I tidigare inlägg har jag (med all rätt) skrivit om maten i om inte kritiska så åtminstone skeptiska ordalag. För det är faktiskt så att maten som serveras till dem som lider av "aptitlöshet av nervös karaktär" borde vara den mest aptitliga som går att frambringa. Men icke. Här är överkokt pasta vardagsmat i bokstavlig mening. Inte så kul för dem som (inte jag!) ändå får ångest av mjölmat. Men igår var det som sagt Wallenbergare till middag. Även om maten överlag är av skolmatskaraktär är den tursamt nog lagad på plats av olika kockar vilket borgar för variation (både i positiv och negativ bemärkelse). Kockar är dessutom sinsemellan olika. Somliga är bättre, somliga är sämre. En bra dag arbetar här en glad och duktig kock som lagar god mat. Igår var en bra dag. Wallenbergaren var sådär drömgod och jag förbannade mig själv för att inte ha vågat testa denna läckerhet på eget bevåg. Hur har jag kunnat leva på kalvsylta? Ärtorna var dock skrumpna och märkligt nog täckta av ett lager citronpeppar. Potatismoset var inte lika lent som mammas. Men man kan ju inte få allt här i världen. Wallenbergaren (observera singularis, ibland är det verkligen frustrerande med upptrappningsschemat) var så snäll och lade sig som bomull i magen. Jag mådde så gott.
Nu river hunngern emellertid och jag kan knappt stå upp. Inte skönt och jag undrar vad det blir till lunch. Kanske fisk. Hoppas att jag inte svimmar innan dess.