Det lilla av mig som finns kvar

Jag är tydligen för smal för att ha anorexi. Nej, jag skojar inte. Tydligen är min uppenbarelse så anstötande att den stressar mina medpatienter. Var borde vara min fristad om inte här? Som konsekvens får jag alltså inte ha på mig min nya svala t-shirtklänning utan sitter istället i skrivande stund och småsvettas i fladderbyxor. Jag kan inte hjälpa att jag ser ut som jag gör. När jag (till skillnad från övriga interner) gör mitt yttersta för att bli frisk och äter varenda smula jag blir serverad borde jag åtminstone få klä mig som jag vill. Snacka om att vara marginaliserad. Jag som är en sådan individualist. Jag mår ju bra av fashionstatements. Genom att klä upp mig, genom att inte sunka runt på den nivå som jag egentligen mår, manifesterar jag min livsglädje och skvallar om den person jag egentligen är, målar min värld, blottar embryot till det jag är ifärd med att skapa, visar vem jag kan vara och vill bli. Mamma säger att hon vill väva en trasmatta av mig.