Ont i magen

Jag har haft ont i magen hela dagen. Ekvationen med anorexi och symptomatiskt nog ett stort behov av mat går, förutom de uppenbara svårigheterna, inte alltid så bra ihop. Ibland är man hungrig som man ser ut. Ibland är hungern latent dolt under lager (i paritet med inlandsisen) av buksmärtor. Det gäller att äta ändå. Annars strular tarmarna ännu mer. Så jag åt min fina lunchlåda bestående av rotsakspytt på nötfärs (från hälsingestintan), hårdkokt ägg, ketchup, tomat och keso. Middag blev halvvegetarisk sushi (den heter mamma) och mjölk.
Ontet i magen kanske också har att göra med SD:s inträde i riksdagen. Eller inte. För visst är deras åsikter förkastliga men likväl är de också existensberättigade. Jag håller inte med dig men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka din åsikt. Eller någonting i den stilen. Just nu upplever vi den yttersta konsekvensen av att leva i en demokrati. I min diktatur skulle varken SD, eller exempelvis foppatofflor och (enligt min ringa mening sedernas förfall) Twilight få finnas. Men jag bestämmer ju inte och inte gör någon annan det heller egentligen. Demokrati var det ju. Tur är väl det. Tänk alla stackars barnarbetare i Indien som skulle gå arbetslösa om efterfrågan på läckande plastsandaler stryptes.
I nuläget ser inte SD ut att få något reellt inflytande även om de kan jävlas genom att ta åt sig äran för det ena eller andra blockets genomförda förslag och på så vis stiga i aktning hos mer eller mindre nogräknade väljare. Emellertid skrämmer det mig att deras politik inte granskas mer. Om låt säga folkpartiet i sitt valmanifest emotsatte sig bidrag till "stötande (det vill säga kontroversiell/provokativ) konst" och ansåg att politiker bör detaljstyra sådant skulle det bli ramaskri. I P1-morgon möttes istället denna auktoritära kulturpolitik av ett avmätt jaså från journalisterna. Visst kan man förvänta sig dylikt från SD, men det betyder inte att det är normalt för det. Vi får aldrig vänja oss vid tossigheter. Vi får aldrig upphöra att chockeras. Du är knäpp men du slutar inte att vara knäpp för att jag har konstaterat det. Eller någonting i den stilen.

Sommarens sista suck

"Jag gillar verkligen såpa", sa jag imorse då jag stod och svabbade badrumsspegeln i en sky av mandelmättad rengöringsdoft. "Jag med", replikerade mamma, "fast inte om sommaren, förutom gazpacho förstås". Det var väl roligt? Nu hör ju till saken att mamma hade soppa på hjärnan, om inte i magen (det här med matsmältningstid har jag aldrig fått kläm på). I den eminenta kokboken "Kom in och ät" (man vill laga allt) finns det en tomat- och chèvresoppa vilken är sorterad under kapitlet "Favoriter". Vi (mest mamma) gjorde den igår. Inte var den lättvindlig. Egenrostad paprika och allt, men järnvägars vad god den blev. Tänk lyckad burksoppa med komplexa smaker. Spiskummin, honung, rosmarin...och alla färska ingredienser typ lök, vitlök och...tomater! Det var just det. Ett kilo färska svenska och goda tomater. Snart går de inte att tillhandahålla. Pass på! Våra kom från Cajsa Warg (någon tomatgård) men Vikens är minst lika goda och finns på Daglivs. Häromveckan hade mamma förresten skafferirens. Vad göra med 200 gram dammig farfalle? De åkte i soppan. Pastan blev barnsligt mjuk vilket passade mig utmärkt. Att få känna sig lite liten alltså. Idag var jag nämligen stor och gick och förstagångsröstade.
En festmåltid kommer sällan ensam. De två portioner som blev över igår fick mamma och jag till lunch idag. Mums. Lådmetoden kallar jag det förresten. Enda sättet att inte haka upp mig på kaloriräknande. Då vet jag dessutom att jag klarade av att äta det till middag dagen före och således inte behöver vara ängslig. Mamma kan dessutom vara säker på att jag får i mig det jag behöver då det är hon som har förberett lunchlådan. Klimatsmartheten och billigheten (och praktiskheten) kommer på köpet.
På SVT:s valprogam igår serverades rösti som vickning. Klockrent! Här blir det dock inget valfläsk utan det blir vegetariskt igen. Wokad tofu med sockerärter, babyspenat, ketchap manis och ingefära. Jasminris därtill. Att jag liksom förstagångsväljare är förstagångstofuätare är ju lite ironiskt. Visserligen har jag väl fått det i en och annan misosoppa och på en och annan sushibit men jag har aldrig ätit det som sådant. Borde jag skämmas? Om jag rodnar så syns det i alla fall inte ty i skrivande stund sitter jag med en ansiktsmask som borde ha tvättats bort för tjugofem minuter sedan.

Stiltje

Jag har försummat min blogg under drygt två veckor. Jag har varit upptagen med att leva lite. Oj, det där lät väl spännande? Men mitt liv är än så länge inte särskilt livligt. Det kommer, just nu finns inte så mycket ork. Dock är det underbart att vara fri. Det är viktigt att påminna sig (mig) själv om det varje dag. Det är så lätt att man glömmer. Så lätt att ta saker och ting för givet.
Mamma har lagat lite mat åt mig. Det har varit gott. Likväl har jag ännu inte vågat mig på korvstroganoff. Men det kommer. Snart.