Sommarens sista suck

"Jag gillar verkligen såpa", sa jag imorse då jag stod och svabbade badrumsspegeln i en sky av mandelmättad rengöringsdoft. "Jag med", replikerade mamma, "fast inte om sommaren, förutom gazpacho förstås". Det var väl roligt? Nu hör ju till saken att mamma hade soppa på hjärnan, om inte i magen (det här med matsmältningstid har jag aldrig fått kläm på). I den eminenta kokboken "Kom in och ät" (man vill laga allt) finns det en tomat- och chèvresoppa vilken är sorterad under kapitlet "Favoriter". Vi (mest mamma) gjorde den igår. Inte var den lättvindlig. Egenrostad paprika och allt, men järnvägars vad god den blev. Tänk lyckad burksoppa med komplexa smaker. Spiskummin, honung, rosmarin...och alla färska ingredienser typ lök, vitlök och...tomater! Det var just det. Ett kilo färska svenska och goda tomater. Snart går de inte att tillhandahålla. Pass på! Våra kom från Cajsa Warg (någon tomatgård) men Vikens är minst lika goda och finns på Daglivs. Häromveckan hade mamma förresten skafferirens. Vad göra med 200 gram dammig farfalle? De åkte i soppan. Pastan blev barnsligt mjuk vilket passade mig utmärkt. Att få känna sig lite liten alltså. Idag var jag nämligen stor och gick och förstagångsröstade.
En festmåltid kommer sällan ensam. De två portioner som blev över igår fick mamma och jag till lunch idag. Mums. Lådmetoden kallar jag det förresten. Enda sättet att inte haka upp mig på kaloriräknande. Då vet jag dessutom att jag klarade av att äta det till middag dagen före och således inte behöver vara ängslig. Mamma kan dessutom vara säker på att jag får i mig det jag behöver då det är hon som har förberett lunchlådan. Klimatsmartheten och billigheten (och praktiskheten) kommer på köpet.
På SVT:s valprogam igår serverades rösti som vickning. Klockrent! Här blir det dock inget valfläsk utan det blir vegetariskt igen. Wokad tofu med sockerärter, babyspenat, ketchap manis och ingefära. Jasminris därtill. Att jag liksom förstagångsväljare är förstagångstofuätare är ju lite ironiskt. Visserligen har jag väl fått det i en och annan misosoppa och på en och annan sushibit men jag har aldrig ätit det som sådant. Borde jag skämmas? Om jag rodnar så syns det i alla fall inte ty i skrivande stund sitter jag med en ansiktsmask som borde ha tvättats bort för tjugofem minuter sedan.