Hemlig last

Har jag berättat om min hemliga last? Naturligtvis inte, däri ligger ju det hemliga. Nåväl, tiden är inne för det finns en del att förtälja om ämnet idag så det är lika bra att lägga korten på borden: jag är (pod)radiomissbrukare. Parentesen sitter där eftersom jag också lyssnar i realtid. Detta gäller främst p1-morgon och studio ett, i övrigt klickar jag fram det andan faller på. SR-junkie alltså. I min svarta parkas och unga fägring skulle jag kunna misstas för indie-, electro- eller klubbmusik-i-allmänhetälskare då jag med lurar i öronen vandrar över stadens gator, torg och inrättningar. I själva verket är jag pinsamt okunnig om musik och klubbandet ligger på is till dess att jag åtminstone orkar hålla ögona öppna under en hel matinéföreställning på dramaten.
Den kulturpolitiska paradoxen skär i min i övrigt så liberala själ. Jag älskar nämligen public service. Det går stick i stäv med mina principer om (mot) överhetsbeslut och tyckande men jag står för att nästan-tvinga verklighetens folk att finansiera Sveriges civilistation. Vi är ett så litet land att det liksom inte finns marknadsunderlag för något så fantastiskt upplysande och mångfacetterat som Sveriges Radio. Sammanfattningsvis är licensavgiften att betrakta som finansiering av den intellektuella infrastrukturen.
Med det sagt måste jag rekommendera gårdagens Biblioteket i P1. Podda hem vetja! Käbi Laretei, vilken kvinna! Så vill jag bli när jag förhoppningsvis blir gammal.