Efter att ha lyssnat på ett meny-program i podformat från 2007 bestämde jag mig för att så här omsider återta mitt bloggande. Det var ett gittoinslag där typ Måns Rossander ganska ingående beskrev hennes skafferi. Hyllorna hemma hos mig är sorgligt eftersatta. Visserligen finns där uppseendeväckande mängder av halvtomma spannmålsprodukter från saltåkvarn samt ett och annat lyxnudelpaket, men det är inget som jag lagar, än mindre, äter något av.
I och med att studenten pockar på har jag fått mer tid över till skrivande. I och med att studenten pockar på närmar sig vuxenlivet. Jag måste helt enkelt ta tag i mitt liv. För att ta tag i mitt liv finns bara en sak att göra: jag måste börja äta igen. Jo. Jag äter, men min diet är vansinnigt ensidig och näringsfattig. För att inte tala om fettsnål (enligt min nya privata Dietist). Efter att ha lyssnat på radiouppläsningen av några väl valda välskrivna gittotexter blev jag inspirerad att skriva om mina kommande strapatser. Det är och blir svårt men jag måste börja äta riktig äkta mat igen. Annars vet jag inte vad som kommer att hända. Varför inte skriva om mina strapatser? Sådana strapatser är ju faktiskt synonyma med kulinariska upptäcktsfärder, vilket (vilka?) i mångt och mycket är matbloggandets essens(er?).
Nu stundar ytterligare en anemisk måltid. Men det kommer förhoppningsvis fler dagar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar