Cola

Emedan man inte får importera främmande substanser till avdelningen får jag stå ut med ett hiskeligt cola zero-sug. Inte för att jag har varit någon narkoman direkt, men det blev en halvlitersflaska (hjälp det låter så mycket) om dagen, i ett svep, innan jag kom hit. Ett tag (läs i vintras) skulle jag ha colan rumsvarm eftersom smakerna kommer till sin rätt på det viset, men i takt med att temperaturen steg (läs den evighetslånga vintern övergick i snabbvår någon gång i maj) tog jag efter mammas exempel och drack den kylskåpskall då jag insåg fulla vidden av det läskande med läskedrycker. Att röd saft inte på långa vägar är lika törstsläckande som cola zero har jag nu bittert fått erfara. Tyvärr. Te är inte lika uppiggande. Tyvärr. Men vad göra annat än att kämpa för att komma ut så snabbt som möjligt? På måndag är det förhoppningsvis bara en vecka kvar till automatisk avskrivning av mitt LTP. Tur.
Att jag inte drack riktig cola har mycket att göra med kalorierna och lite att göra med tänderna. Fast jag ser inga hinder i att konsumera cola zero så länge jag ser till att också få i mig livsnödvändiga dryckjom (mjölk etc). Lite brunt kemikalievatten kan väl inte vara farligare än exempelvis näringsdryck. Just zero har dessutom en särpräglad essens som påminner om standardcola, men bara nästan. Hursomhelst smakar det inte lightläsk. Cola light för däremot tankarna till mormors suketter. Budgetläsken Pepsi max ska vi inte tala om.