Vatten

Ständigt denna vattenfråga. Hur ska vattnet räcka till för den, likt mina fötter i värmen, svällande världsbefolkningen? Med jämna mellanrum tas detta upp i media men när jag läste en notis häromdagen kändes det mer aktuellt än någonsin. Här råder det förvisso ingen vatttenbrist men ett glas vatten måste ta en del byråkratiska omvägar innan det kommer till mig. Som med allt annat måste jag snällt be om lov. Inte så lite förnedrande. Fy fabian vad irriterande.
Från alla möjliga håll och kanter kommer titt som tätt slentrianmässiga kommentarer om att man som anorektiker borde tänka på barnen i Afrika, Indien etcetera. Om det ändå vore så enkelt. Den svältande desillussionen är väl allmän men där tar likheterna med biafrabarnen slut. Anorexia är att inte förmå att äta. Anorexi är psykosomatisk sjukdom. Brist på friska tankar, inte brist på dygd. Jag vill inte veta av några moralkakor eller häxbränningar.
Men ibland har kan det vara svårt att förstå. Så även för mig. Att i 35 graders värme övertala en medpatient att dricka en deciliter vatten eftersom hon under sin permissionshelg enbart levt på luft var en prövning som hette duga. I teorin förstår jag hennes dubier, men det var oerhört frestande att ruska om henne och be henne att, just det, tänka på barnen i Indien etcetera.