Fusion

Jag har i tidigare inlägg givit uttryck för viss protektionism. Gällande svensk mat alltså. Okej, det finns ingen svensk mat och bla bla bla, men jag syftar snarare på en konsensus om hur vissa rätter typ bör smaka och ta sig ut. Han-kocken är på semester och har ersatts av franske M. Både han-kocken och M kommer inte från Sverige och detta gör sig mest påmint i valet av kryddor i husmanskosten. Köttfärslimpa, brunsås, potatis och lingonsylt. Jag säger vitpeppar, salt och lite fond. Han-kocken säger dock spiskummin och M säger anis. Hjälp vilken smakkrock det blev igår. M ville väl ta ut de kulinariska svängarna och serverade texmex-limpan med fransk lakritssmakande sås. Ett klavertramp då och då är ju egentligen ingenting att orda om men om man lunchhungrig och småfrusen en grådaskig lördag har ställt in hjärnan på hemtam mysmat kan man inte låta bli att förbanna cross-overkökets landvinningar under nittiotalet. Jag slår vad om att käre M kvällen innan hade suttit och bläddrat i någon icareceptsamling från 96, och misstagit de poppiga middagsförslagen för ursvensk matkultur.