Flytande

"Jag älskar näringsdrycker, jag skulle kunna äta 20 stycken", sa min bordskamrat nyligen. På frågan om jag inte också gjorde det utbrast jag instinktivt och drastiskt "nej, jag älskar mat". Men det stämmer faktiskt även om min kärlek under de senaste åren mest har varit av det platonska slaget. Uppmärksam på smaker har jag alltid varit så jag vågar påstå, sjukdom till trots, att jag är en tvättäkta gourmé. Gudarna ska veta att matälskarna är ett sällsynt släkte. Nu syftar jag inte på mängden igoffat krubb, glufsande är inte nödvändigtvis en kärleksförklaring (även om det kan vara det ibland). En kärlekskrank (läs hungrig) matälskare får sitt hjärta krossat av tråkig mat. Jag skriver tråkig för det är sällan jag stöter på äcklig mat. Mat som inte går att äta. Det kanske är en reaktion på långvarig svält men det mesta brukar gå ned. Eller egentligen inte. Osedvanligt lite har ju som bekant gått ned (utom vikten). För att inte skriva i osanning är det bäst att jag omformulerar det hela: det som har gått ned har tillhört det mesta, alltså jag har inte bejakat gourmén i mig. Okej, hur ska jag kunna komma undan med denna paradox då jag nyss proklamerat mig som varandes finsmakare? Jag finner det för gott att förklara detta så jag drar till med svälten igen. Allt konstigt matbeteende från min sida kommer hädanefter att skyllas på svälten. Det blir enklast så.
Uppenbarligen är definitionen av en matälskare knepig att fastslå. Jag får återkomma till ämnet i fler inlägg. Matälskare är minst sagt ett flytande begrepp men jag dristar mig i alla fall till att avfärda flytande föda i form av kemiska preparat ifrån det något mindre subjektiva begreppet mat, varför näringsdrycksälskande inte kan räknas som matälskande.