Tiden är dyrbar

Igår hade jag en tvåtimmarspermission. Stressigt värre. När tiden är lyx värderar man den emellertid desto högre. Carpe diem liksom. Mamma och jag hann således med både powershopping och djupa samtal. Till det hörde även två tunnelbaneturer, toalettbesök och mellanmålsfika på svettigt kafé.
Magen har krånglat lite under veckan. Det beror med all sannolikhet på det olidliga spänningstillståndet. Får jag komma hem så snart som jag tror? Hela sjukhusvistelsen är förresten en stor anspänning både för mig och mamma (och förmodligen för pappa med, men han är ju i Kina så han märks inte så mycket). Det tär verkligen på själen att vistas i offentlig miljö dygnet runt. På stackars mamma tär det att behöva ranta fram och rillbaka stup i kvarten istället för att kunna träffa mig i naturlig miljö istället. Hemma.
Nu har jag fått lov att gå med på den dagliga halvtimmespromenaden. Idag klättrade vi upp på skinnarviksberget. Där blåste friska vindar och jag slängde längtansfulla blickar mot mitt vackra Kungsholmen. Det är väl på tiden att jag får komma hem så att jag också kan ta mig ett glas på Mälarpaviljongen i sommar? Det borde läkarna verkligen unna mig kan man tycka. Jag som kämpar mig blå. Idag tackade jag till och med nej till min plats på journalisthögskolan! Det skar i hjärtat men vad gör man inte för att få komma hem? Det gäller att vara tillmötesgående mot medicinsk expertis. Att inte börja plugga i höst ingick i avtalet om att skriva av mitt LPT.
Imorgon har jag en längre permission även om det inte är en nattversion. Mellan tio och halv fem. På onsdag får jag förhoppningsvis en nattvistelse och sedan bär det antagligen av hemåt på riktigt framåt nästa helg.