Prinskorv

Det är inte klokt vad många psykologistudenter som har valt att sommarjobba som skötare på avdelningen. Kul!
Idag arbetar han-kocken. Alltså inte den goda från Grythyttan. Han-kocken är sämre, även om han också har åstadkommit en del gott. Han hade brassat prinskorv till lunch. Jag kan inte minnas när jag åt prinskorv sist, det var säkert två år sedan. Inte för att jag inte gillar prinskorv, eller falukorv för den delen, men ni vet ju hur det är med anorexi. Korv är ofta en barnfavorit och jag måste väl fortfarande vara att betrakta som ett barn. Åtminstone gastronomiskt då jag har slösat bort min kulinariska pubertet på kaloriräknande. Korven slank alltså ned. Dock saknade jag glansig gyllenbrun stekyta och ordentligt skinn som enligt min mening bör omhölja en riktig prinskorv och svikta lite innan det ger med sig för kniven. Dessutom var de för raka, jag har alltid sett det som en liknelse vid knubbiga barnfingrar tillhörande en välmående gosse. Någon annan liknelse vill jag inte gå in på. De opräktiga bitar som låg på min tallrik och sedemera hamnade i min mage påminde mest om styckad denniskorv med lite extra sälta.
Sex prinskorvar. Fyra skalade potatisar som utgav sig för att vara färska. De hade ingen vidare potatissmak men visst fanns där lite bett. Tuggighet med någorlunda primörkänsla alltså. Jag ger dem godkänt. Dock kunde de kommit in med skalet på men jag förstår likväl varför de inte gjorde det. Risken för överdrivet matsvinn i samband med bordsskalande skulle vara överhängande.
Stuvad spenat därtill. Gräddstuvad förmodar jag. Det har jag verkligen inte ätit på år och dagar. Enligt konstens alla regler är det ju på sin plats att bryta av fetma med någon form av syra men enligt husmanskostens alla regler ska det väl mig veterligen inte vara någon citron i spenatstuvning?! Varför jazza upp ett vinnande koncept? Som matoutsider har jag dessutom ett uppdämt behov av normalitet. Det handlar inte bara om näringsbrist, jag lider lika mycket av matkulturbrist. Med risk för att låta rigid skulle jag önska mig och mina medpatienter en bättre förvaltare av svenskt kulturarv. Jag älskar när vi får "utländsk" mat (igår var det wok) men fusion hör hemma på nittiotalet och inte på en vårdavdelning för spisnoviser (läs nybörjare på att äta). Det är med kryddningen som han-kocken oftast faller. Och hans oförmåga att koka pasta.