Inte ett rött korvöre kvar

Av mamman min har jag ärvt eller tagit över den delikata ovanan att samla på mig mynt. De ackumeleras, nästan som förökar sig, obegripligt fort i fickor och handväskor varpå vi skramlande tultar omkring i ett snedbelastat liv. Rensar och rensar, men vad hjälper det när kronan är så svag (trots att den förstärkts) att man inte får något vettigt för mindre än en tjuga fast slutsumman påfallande ofta ändå blir ful (säg 47:90)? Renset då? Joakim von Anka skulle stortrivas i vårt städskåp. Där finns oanade metallreserver. Kom kriget skulle vi inte behöva ge upp några fälgar eller vad det nu är man brukar tvingas donera till industrin. Säckvis med sekiner, tillsynes värdelösa men förvånansvärt köppotenta ihop. Förrförra helgen roade vi oss med att gissa värdet i plastpåsen. "Max femhundra" sa jag naivt, intet ont anande den smärre inflation dessa bortglömda pengar var påväg att orsaka. Det blev nog över tusen plus diverse oväxlingsbara euromynt som maskinen på daglivs räknade ihop.
På två veckor hann det här givetvis ansamlats en ansenlig mängd till. Det meckiga igår var att det plötsligt var nödvändigt att göra sig av med mynt. Illa kvickt alltså. Hejdå femtioöring. Således fick jag i uppdrag att traska till daglivs med den senaste treliterspåsen. Jag som redan hade ont i ryggen. Väl framme visade sig emellertid att maskinen (av förklarliga skäl med tanke på mitt val av dag) var överbelastad och obrukbar. Reparatör var tydligen på g men de två gånger jag besökte butiken syntes han eller hon inte till. Vad göra? Att stryka omkring Fridhemsplan hela eftermiddagen, likt Frans Briljant med det byngliga byltet i högsta hugg, lockade mig inte. Där fanns varken ork eller självdistans nog hos mig. Så vad göra? Vad finns kvar när man förlorat hoppet, när världen går en förbi? Litteraturen förstås! Håglös och tyngd av min balast stapplade jag till Akademibokhandeln. Tre pocket för 149 var mer än ett fynd igår. På jämförelsevis lätta (bildligt och bokstavligt) steg kom jag vid gått mod ut efter en kvarts sållande bland hyllorna. Antologin "Min mormors historia" Johan Klings "Människor helt utan betydelse" och "Äkta vara" av Mats-Eric Nilsson i min hand. Samtliga hade jag ändå tänkt att köpa någon gång snart.
Av principskäl försöker jag hålla mig till en bok åt gången. Men att börja med två på en gång har jag aldrig haft någon regel mot. Således läser jag just nu Per Wirténs senaste och "Äkta vara" parallellt.
Visst är det här med tillsatser otrevligt. Inverterat konservativ som jag är ifrågasätter jag likväl den ortodoxa synen på processad mat. Bara för att det är fejk behöver det ju inte vara dåligt. Det är svårt att undvika e-nummer. Hela vår näringsmässiga infrastruktur bygger på sådant som lång hållbarhet och lättillgänglighet. Att helt utesluta processad mat ur sin kost skulle, för att hårddra det hela, vara som att försöka leva utan el. Å andra sidan är det (oftast) godare ju mer 'ren' maten är. Att leva på hel och halvfabrikat är att begå kulturellt och socialt självmord. Åtminstone i mina kretsar. Inte för att jag är omgiven av matsnobbar, men om man inte vågar äta någonting alls som inte är näringsmässigt innehållsdeklarerat (industrimat), så tackar man nej till allt vad middagsbjudningar, mammas mat och restaurangbesök innebär. Jag vet för jag har testat. Nej, för mig handlar det om matglädje. Om jag äter så lite e-nummermat som möjligt tvingas jag paradoxalt nog att släppa garden så mycket som möjligt. Det jag förlorar i kalorikontroll vinner jag dock i kvalitetskontroll. Så fram för fortsatt färre e-nummer i mitt liv!
Jag har ännu inte vågat mig på korvstroganoff. Men till helgen ska det åtminstone bli köttfärssås och spagetti för första gången på typ år. Att korvörena är slut gör ingenting för det ligger en falukorv i frysen och väntar på mig. Nästa helg månne?