fredag 30 juli 2010

Tiden är dyrbar

Igår hade jag en tvåtimmarspermission. Stressigt värre. När tiden är lyx värderar man den emellertid desto högre. Carpe diem liksom. Mamma och jag hann således med både powershopping och djupa samtal. Till det hörde även två tunnelbaneturer, toalettbesök och mellanmålsfika på svettigt kafé.
Magen har krånglat lite under veckan. Det beror med all sannolikhet på det olidliga spänningstillståndet. Får jag komma hem så snart som jag tror? Hela sjukhusvistelsen är förresten en stor anspänning både för mig och mamma (och förmodligen för pappa med, men han är ju i Kina så han märks inte så mycket). Det tär verkligen på själen att vistas i offentlig miljö dygnet runt. På stackars mamma tär det att behöva ranta fram och rillbaka stup i kvarten istället för att kunna träffa mig i naturlig miljö istället. Hemma.
Nu har jag fått lov att gå med på den dagliga halvtimmespromenaden. Idag klättrade vi upp på skinnarviksberget. Där blåste friska vindar och jag slängde längtansfulla blickar mot mitt vackra Kungsholmen. Det är väl på tiden att jag får komma hem så att jag också kan ta mig ett glas på Mälarpaviljongen i sommar? Det borde läkarna verkligen unna mig kan man tycka. Jag som kämpar mig blå. Idag tackade jag till och med nej till min plats på journalisthögskolan! Det skar i hjärtat men vad gör man inte för att få komma hem? Det gäller att vara tillmötesgående mot medicinsk expertis. Att inte börja plugga i höst ingick i avtalet om att skriva av mitt LPT.
Imorgon har jag en längre permission även om det inte är en nattversion. Mellan tio och halv fem. På onsdag får jag förhoppningsvis en nattvistelse och sedan bär det antagligen av hemåt på riktigt framåt nästa helg.

onsdag 28 juli 2010

Earl Grey

Idag drack jag Earl Grey igen förresten.

10:e augusti

Om det går som det ska så kan jag börja sova hemma från och med den 10:e augusti. Om inte lite tidigare, typ den 7:e (ta i trä). Läkarsamtalet gick bra. Sakligt lade jag fram min argument och det räckte. Jag behövde inte ens använda mitt avskrivna LPT som rockärmsess.
Det var såsgratinerad falukorv med mos och dressad morotssallad till lunch. Ingen mat med finess men helt okej. Dock lite skrämmande för mitt anorektikersinne men det gick i alla fsll ned och det är ju huvudsaken. Som min läkare poängterade vid dagens möte: det är normalt att vara rädd vid måltider när man lider av sådan sjukdom. Självfallet är det så men det händer att jag glömmer bort det. Oftast går det ju ganska bra.
Häromkvällen var jag så himla hungrig. Jag hade jättesvårt att somna.

måndag 26 juli 2010

Digestive

Te-utbudet här är kanske inte det mest kvalitativa men jag har mina favoriter ändå. Man tager ju liksom vad man haver. Eller snarare får. Oftast blir det "Darjeeling Himalaya". Fast egentligen brukar jag alternera mellan alla de ickesmaksatta sorterna. Omväxling förnöjer. Tyvärr domineras telådan av olika kväljande bärblomsvarianter såsom "Roseship" och "Blue fruits". Har jag tur är lagret påfyllt och allt finns att tillgå. Om vattentermosen dessutom underhålls genom dagen utgör testunderna definitivt ljusglimtarna här på avdelningen. Frukost och Yellow label. Annars är jag inte så strikt tidpunktsbunden. Det blir vad andan faller på. Nu har jag i och för sig snöat in på Earl Grey. Föga nydanande men jag hade inte druckit det på någon månad och slogs av smakrikedomen. Earl Grey är ett utmärkt eftermiddagste. Särskilt gott ihop med digestivekex. Det är särdeles gott att äta digestivekex på eftermiddagen.

söndag 25 juli 2010

Grönsaker

På mina fem fingrar kan jag räkna de gånger jag har serverats färska grönsaker här på avdelningen. Skam åt sådant i högsommartider! Väldigt ofta är det broccoli och det är i och för sig inte så dumt. Jag älskar broccoli. Fast som så mycket annat gör den sig bättre i färsk och ekologisk tappning. Allehanda frysta grönsaksblandningar dyker upp på tallriken nästan varje dag. Ironiskt nog rör det sig om samma sorts vegetabilier i snarlika konstellationer även om namnen på de överkokta anrättningarna skiftar. Dessvärre går det inte att uppfinna hjulet pånytt så amerikansk grönsaksblandning smakar precis lika lite som sommargrönsaker. Idag hette det så roligt att jag undrar om någon från IKEA:s möbelnamngivningsavdelning har konsultat i köket. Karibisk blandning! Jo jag tackar jag! Gröna bönor, morötter och blomkål. Man riktigt känner den exotiska undertonen.

lördag 24 juli 2010

Fusion

Jag har i tidigare inlägg givit uttryck för viss protektionism. Gällande svensk mat alltså. Okej, det finns ingen svensk mat och bla bla bla, men jag syftar snarare på en konsensus om hur vissa rätter typ bör smaka och ta sig ut. Han-kocken är på semester och har ersatts av franske M. Både han-kocken och M kommer inte från Sverige och detta gör sig mest påmint i valet av kryddor i husmanskosten. Köttfärslimpa, brunsås, potatis och lingonsylt. Jag säger vitpeppar, salt och lite fond. Han-kocken säger dock spiskummin och M säger anis. Hjälp vilken smakkrock det blev igår. M ville väl ta ut de kulinariska svängarna och serverade texmex-limpan med fransk lakritssmakande sås. Ett klavertramp då och då är ju egentligen ingenting att orda om men om man lunchhungrig och småfrusen en grådaskig lördag har ställt in hjärnan på hemtam mysmat kan man inte låta bli att förbanna cross-overkökets landvinningar under nittiotalet. Jag slår vad om att käre M kvällen innan hade suttit och bläddrat i någon icareceptsamling från 96, och misstagit de poppiga middagsförslagen för ursvensk matkultur.

fredag 23 juli 2010

Permission

Ikväll går jag på premiärpermission. Mamma fyller 54 imorgon så jag fick dispans och därmed nattpermis trots min ganskaså jättelåga vikt. Nästa vecka tror jag dock att premissionerna kan komma igång på allvar. Äntligen händer här någonting. Den obarmhärtliga ledan kan vara över.
Hör och häpna sysselsätter jag mig just nu med pyssel. Min person är inte pysslig. Pärlande är dock förvånansvärt meditativt. Permissionen sträcker sig mellan 18.15 idag och 11.30 imorgon.

onsdag 21 juli 2010

Dramatik på klinik

Här försöker folk skriva ut sig på löpande band. Med blandad framgång kan tilläggas. Varför är flickorna så drastiska? Nu när mitt LPT är avskrivet är istället HSL:et kompletterat med ett kontrakt. Jag fick själv vara med och utforma det. Kontraktet berör åtgärder som bör vidtas vid händelse av att jag skulle vilja skriva ut mig i förtid. Åtgärdspaketet lyder ungefär såhär: först tala med behandlare, sedan med läkare, sedan helgtime-out och i sista hand vänta fem behandlingsdagar. Det där med fem behandlingsdagar är jag särskilt nöjd med. Det verkar så dramatiskt att sluta med buller och bång, ögonaböj, då behandlingen pågår under så lång tid. Det är liksom inte schysst mot någon part. På avdelningen finns det ändå dramatik så det räcker och blir över. Det där med fem behandlingsdagar är inspirerat av svensk grundlagstifting. Att det måste gå ett val mellan två riksdagsbeslut om att ändra i grundlagen.
Jag grät under lunchen men avböjde principfast medicin, snöt mig i min t-shirt (vi har inte tillgång till papper vid måltider) och åt stoiskt upp min potatis.

tisdag 20 juli 2010

Ostmackor

Jag vattensväller och vätskehoppar fortfarande men det börjar bli bättre. Vem kunde ana att jag var så uttorkad? Nu är i alla fall alla upptrappningar i matmängd över så nu kommer det hela antagligen att plana ut ett tag.
På tisdagar serveras det för mig här i särklass enklaste mellanmålet. Alltså det minst ångestfyllda. Det slår aldrig fel. Två knäckemackor med smör och ost. Så lättätet, så definierat och så snällt. Magen bråkar aldrig efteråt. Inte idag heller. Det känns som att jag har ätit bomull.
All min ostpåläggsrädsla är förresten bortblåst. Varför höll jag på och kladdade med syntetisk smältost på tub så länge? Det räcker med att smaka på ordet räkost. Jag får numera kväljningar vid blotta tanken på räkor ovanpå frukostmackan. Här är det hårdost för hela slanten. Sådan där skol-/fritids-/dagisost. En ganska tjockt ljusgult kingsizelakan per macka. Smaken är lite salt och har tydliga drag av fotsvett och snorkråkor. Att det låter oaptitligt bryr jag mig inte om. Det finns ju drösvis med vinskribenter som jämför ekfatstoner med jungfrusköten. Det skulle hursom kunna röra sig om någon form av Gouda. Inte min favorit men helt okej. Man vänjer sig ganska snabbt vid helt okej. Dock längtar jag efter en vällagrad Herrgård men det har minst lika mycket att göra med de senaste årens självorsakade påläggstorft som med landstingssovlets tradighet.
Ostsmörgåsar måste man klara av för att klara av sin tid här. Så är det bara. Sorgligt nog tillhör smörgås kategorin "farlig mat" för många som är inlagda här (hur det förhåller sig på andra avdelningar kan jag inte uttala mig om). Dock inte för mig och väl är väl det. Annars skulle jag inte kunna komma hem så tidigt som i augusti. Man måste nämligen äta allt utan näringsdrycksersättning för att utskrivning ens ska komma på tal. Givetvis är dessutom så att frekventa matanrättningar är viktigast. En typisk dag kan se ut såhär: en ostmacka till frukostyogurten, två ostmackor till mellanmål och en ostmacka till middagen (om det råkar vara en vegetarisk måltid). Knivigt värre om man inte fixar ost. Eller mackor i allmänhet.

måndag 19 juli 2010

22 augusti

Omsider (kan man tycka) har jag tillsammans med överläkare L gjort upp en vårdplan. Jag har alltså äntligen fått ett utskrivningsdatum. Nu slipper jag famla i tomma luften. Att inte veta hur, var, när (och nästan varför) har varit kusligt lik den tidstortyr staten utövar i slutet av Orwells "1984". Särkilt eftersom jag just har varit i händerna på staten. Men inte längre! Imorgon skrivs mitt LPT av. Dessutom kommer jag förmodligen att få helgpermission. Jag som inte har lämnat denna byggnad på fyra veckor!

lördag 17 juli 2010

Bakfylla

Att jag vaknade utsvulten trots min diet på 2700 kalorier kanske har att göra med gårdagens vitvinssås till den tegelstensreminiscenta laxfilén. Hursomhelst verkar kocken vara resursklok. Tomatsåsen till lunch smakade jästa druvor. Den var god. Billig tomatburk+standardbasilika+vin+socker+lite mjölkprodukt= det som lyfter en ordinär köttbullelunch med bulgur. Alltsom oftast är det hemlagat som gäller här men köttbullar är tydligen för jobbigt att trilla i storkök. Men behöver man köttbullar? Om det nu promt ska serveras färsprodukt, varför inte sno ihop limpa istället?
Jag tillhör inte den ängsliga skara nykonservativa surdegar vilka nära nog anser mögel vara mer hälsosamt än e-tillsatser eftersom naturligt "alltid är bäst". Tja, att bejaka naturen kan ju ha sina fördelar. Varför inte satsa på naturligt urval istället för att betala massa onödig skatt för pacemakers och antibiotika? Skämt åsido, jag är beredd att sjunga halvfabrikatens lov då de har varit en förutsättning för den förvärvsarbetande kvinnans frammarsch i samhället. Men nu när männen förhoppningsvis finns med i bilden kan vi väl åtminstone slippa dras med de eviga harpluttarna? Det inte värt pengarna. Trots trots att det är billigt. Eller snarare, det är inte värt tiden och tid är ju som bekant pengar. Det är inte värt att spilla sin dyrbara tid i livet på någonting så fjärran från hur det ska vara. Med vara menas smaka och kännas. Vi äter alldeles för mycket kött ändå. Satsa på färdig falafel i stället. Gärna Nutanas, otroligt god. Dessutom trillar (gemene)man ändå aldrig falafel hemma. Inte ens till jul.

fredag 16 juli 2010

Saft och bullar

Soliga hälsningar från Kafkaland. Överläkaren funderar på att förlänga mitt LTP eftersom jag tydligen är "för smart" för mitt eget bästa. Jag orkar inte gå in på några detaljer i värmen (även om jag har fått in en effektivare fläkt på rummet), det kanske kommer imorgon. Emellertid kan jag avslöja så mycket som att hon behövde tid att tänka under helgen eftersom dagens möte fick henne att omvärdera mig. Man får inte vara dum. Det är kanske inte så dumt att vara smart trots allt. Eller vältalig för den delen. Jag är starkt inne på att läsa juridik just nu.
Hursomhelst var det fredagsfika idag och jag tog min sedvanliga bulle. Att jag konsekvent väljer kanelbulle framför det andra skiftande fikaalternativet beror främst på att jag inte riktigt vågar mig på så diffusa mellanmål än. Givevis är det min intention att även klara av det inom en inte särskilt avlägsen framtid. Men också kanelbullar var länge ett gissel. Ett hatkärleksförhållande mellan mig och de krispsöta, underbart klibbiga, halvdegiga pressbyråbullarna. Ett gott sattyg som brukade lägga sig som en klimp i magen under resten av dagen. Tredje gången gillt brukar man ju säga och idag gick det nästan helt smärtfritt. Inte svårare än något annat mellanmål faktiskt. Framsteg må jag säga.

torsdag 15 juli 2010

Glasspermission

Det är helt absurt egentligen. Det att jag på nåder kan få äta en glass tillsammans med min mor. Men det är så det är. I och med mitt låga BMI tilldelas jag inte några riktiga permissioner. Det anses till och med vara för ansträngande med de futtiga metrarna till och från mariatorget, så mamma får lydigt lov att släpa hit glassen.
Men att äta mellanmål på gården utan personalens hökblickar (nåja, det kom ner några systrar och drack kaffe på behörigt avstånd, gissa varför) kändes förvånansvärt befriande. Men lyxigast var nog trots allt flaskvattnet. Det är en ynnest att kunna släppa ut hur mycket koldioxid man vill. När man vill. Tänk på det. Haha.
Imorgon har jag mitt avgörande LPT-möte. Hoppashoppashoppas.....
Numera kommer maten i tid förresten. Han-kocken är på semester och har ersatts av franske M. M är minst lika duktig som hon-kocken A. M dekorerar all mat med lite persilja. Sådär åttiotalskäckt. Det behövs just nu. Jag märker det. Girls just wanna have fun. Eller något.

Magen gör dagen

Så länge magen dikterar dagen är livet inte lätt. Jag syftar på hur ont det kan göra när man äter normalt trots att man har en liten magsäck. Det tar tid att tänja ut magsäcken och eftersom mat är medicin får jag stå ut med lite beska droppar. Det förklarade jag även för en medpatient som klagade över hur "mätt" hon var vid dagens lunch. Synd att så många ska behöva leva i ovisshet om vad som pågår i deras kroppar. Jag antar att det inte är alla förunnat att ha en privat dietist att tillgå. Det borde vara mer av information från personalens sida och mindre av barska: "ät".

onsdag 14 juli 2010

Mycket händer ibland

Jag har fått lämna rullstolen.
Jag bäddade sängen i ett plågsamt hungertillstånd. Jag trodde inte att jag skulle trappa upp med näringsdryck idag. Jag pratade med min läkare. Jag tvingades att dricka näringsdryck ändå. Det var jobbigt. Jag grät.
I och med kroppens sargade tillstånd har jag dragit på mig flera kilo vätska och stapplar därmed omkring på elefantfötter. Det är tydligen normalt och något som sucessivt kommer att kissas ut varför det tydligen är så viktigt att komma upp i rätt kalorimängd dvs 2700. Här får man nämligen näringsdryck i stället för förmiddagsmellanmål. Sorgligt men sant. Jag tog vanilj.
Jag blir nog lika hungrig till midddagen som jag brukar även om det känns läskigt och klumpigt i magen. Det säger min privata dietist i alla fall. Jag får förlita mig på henne.
Hör och häpna förresten. Jag fick nyss veta att vattenvägraren åt sin första macka (med ost och allt) på typ ett år vid dagens mellanmål. Kul!

måndag 12 juli 2010

Vatten

Ständigt denna vattenfråga. Hur ska vattnet räcka till för den, likt mina fötter i värmen, svällande världsbefolkningen? Med jämna mellanrum tas detta upp i media men när jag läste en notis häromdagen kändes det mer aktuellt än någonsin. Här råder det förvisso ingen vatttenbrist men ett glas vatten måste ta en del byråkratiska omvägar innan det kommer till mig. Som med allt annat måste jag snällt be om lov. Inte så lite förnedrande. Fy fabian vad irriterande.
Från alla möjliga håll och kanter kommer titt som tätt slentrianmässiga kommentarer om att man som anorektiker borde tänka på barnen i Afrika, Indien etcetera. Om det ändå vore så enkelt. Den svältande desillussionen är väl allmän men där tar likheterna med biafrabarnen slut. Anorexia är att inte förmå att äta. Anorexi är psykosomatisk sjukdom. Brist på friska tankar, inte brist på dygd. Jag vill inte veta av några moralkakor eller häxbränningar.
Men ibland har kan det vara svårt att förstå. Så även för mig. Att i 35 graders värme övertala en medpatient att dricka en deciliter vatten eftersom hon under sin permissionshelg enbart levt på luft var en prövning som hette duga. I teorin förstår jag hennes dubier, men det var oerhört frestande att ruska om henne och be henne att, just det, tänka på barnen i Indien etcetera.

söndag 11 juli 2010

Vem vet?

Hastigt och lustigt fick jag lov att göra avkall på mitt matplanerande. När jag blev inlagd alltså. Det är förmodligen det mest välgörande med hela inläggningen. Jag vet aldrig i förväg vad som kommer att serveras vid nästa måltid (utom frukost) och det är okej. Det har inte varit okej för mig på typ sex år. Visserligen brukar köket skriva dagens rätt på en svart griffeltavla utanför matsalen någon timme innan eller så men de gånger jag råkat släntra förbi har jag utmanat mig själv att inte läsa. Det funkar bra. Jag ämnar att snarast gå vidare med ett liv där mamma ropar: "maten är klar" och jag hojtar: "vad blir det?".
Det lustiga med att inte veta vad man får är att man då inte alltid heller vet vad man äter. Idag var jag exempelvis övertygad om att det var en tempurafirre med jordnötssås som låg på tallriken. Attributen ris och färsk dressinglös isbergsbaserad gurk- och tomatsallad pekade liksom åt det hållet. Den bruna såsen var emellertid gjord av rostad paprika och tempurasmeten visade sig vara parmesanpanad. Märk väl: detta är vad jag tror att jag åt till lunch. Det var ganska gott faktiskt men salladen var besk. Den hade jag kunnat vara utan.
Jag håller det dock för högst troligt att det faktiskt var en risifrutti som jag åt till mellanmål och den gula vätskan i mitt glas var av syran att döma gjord på citrusfrukt, sannolikt apelsin.

lördag 10 juli 2010

Lördag

Chokladförrådet har ännu inte sinat så jag fick min bubbelchoklad idag med. Tack. Snart ska jag ut på gården och spela M:I:G med mam och pap. M:I:G är som TP.

fredag 9 juli 2010

Cola

Emedan man inte får importera främmande substanser till avdelningen får jag stå ut med ett hiskeligt cola zero-sug. Inte för att jag har varit någon narkoman direkt, men det blev en halvlitersflaska (hjälp det låter så mycket) om dagen, i ett svep, innan jag kom hit. Ett tag (läs i vintras) skulle jag ha colan rumsvarm eftersom smakerna kommer till sin rätt på det viset, men i takt med att temperaturen steg (läs den evighetslånga vintern övergick i snabbvår någon gång i maj) tog jag efter mammas exempel och drack den kylskåpskall då jag insåg fulla vidden av det läskande med läskedrycker. Att röd saft inte på långa vägar är lika törstsläckande som cola zero har jag nu bittert fått erfara. Tyvärr. Te är inte lika uppiggande. Tyvärr. Men vad göra annat än att kämpa för att komma ut så snabbt som möjligt? På måndag är det förhoppningsvis bara en vecka kvar till automatisk avskrivning av mitt LTP. Tur.
Att jag inte drack riktig cola har mycket att göra med kalorierna och lite att göra med tänderna. Fast jag ser inga hinder i att konsumera cola zero så länge jag ser till att också få i mig livsnödvändiga dryckjom (mjölk etc). Lite brunt kemikalievatten kan väl inte vara farligare än exempelvis näringsdryck. Just zero har dessutom en särpräglad essens som påminner om standardcola, men bara nästan. Hursomhelst smakar det inte lightläsk. Cola light för däremot tankarna till mormors suketter. Budgetläsken Pepsi max ska vi inte tala om.

torsdag 8 juli 2010

Tvångsmassage

Ett billigt trick som personalen ofta kör med i syfte att få oss att sitta ned är att erbjuda massage. Nio av tio gånger funkar det dessutom. Men det är inte kul när massagehänderna är kallare än anorktikerblan.

onsdag 7 juli 2010

Flytande

"Jag älskar näringsdrycker, jag skulle kunna äta 20 stycken", sa min bordskamrat nyligen. På frågan om jag inte också gjorde det utbrast jag instinktivt och drastiskt "nej, jag älskar mat". Men det stämmer faktiskt även om min kärlek under de senaste åren mest har varit av det platonska slaget. Uppmärksam på smaker har jag alltid varit så jag vågar påstå, sjukdom till trots, att jag är en tvättäkta gourmé. Gudarna ska veta att matälskarna är ett sällsynt släkte. Nu syftar jag inte på mängden igoffat krubb, glufsande är inte nödvändigtvis en kärleksförklaring (även om det kan vara det ibland). En kärlekskrank (läs hungrig) matälskare får sitt hjärta krossat av tråkig mat. Jag skriver tråkig för det är sällan jag stöter på äcklig mat. Mat som inte går att äta. Det kanske är en reaktion på långvarig svält men det mesta brukar gå ned. Eller egentligen inte. Osedvanligt lite har ju som bekant gått ned (utom vikten). För att inte skriva i osanning är det bäst att jag omformulerar det hela: det som har gått ned har tillhört det mesta, alltså jag har inte bejakat gourmén i mig. Okej, hur ska jag kunna komma undan med denna paradox då jag nyss proklamerat mig som varandes finsmakare? Jag finner det för gott att förklara detta så jag drar till med svälten igen. Allt konstigt matbeteende från min sida kommer hädanefter att skyllas på svälten. Det blir enklast så.
Uppenbarligen är definitionen av en matälskare knepig att fastslå. Jag får återkomma till ämnet i fler inlägg. Matälskare är minst sagt ett flytande begrepp men jag dristar mig i alla fall till att avfärda flytande föda i form av kemiska preparat ifrån det något mindre subjektiva begreppet mat, varför näringsdrycksälskande inte kan räknas som matälskande.

tisdag 6 juli 2010

Såsigt

Okej jag hajar grejen med sås. Här på avdelningen kör man såskonceptet över hela linjen. Det ska bara vara sås till maten. Så är det. Med vissa undantag för grytor. Ibland. Det handlar givetvis om energimängd och fett. Jag förstår det. Så ju magrare protein desto mer sås. Men varför inte smörslunga broccolin istället? Sås i all ära, utan sås kan det bli torrt, men dubbla såser blir för blött. Det finns vissa tekniska svårigheter med att få i sig en hel tallrik när kolhydratmängden inte räcker till för att suga åt sig all vätska. Idag var det perversa mängder sås till lunch. Såsgratinerad kassler med sås. Annan sås från separat kastrull. Inte okej.
Och varför så mycket gris? Fläsk är gott men jag funderar nästan på att konvertera till islam. Fläskfilé, prinskorv och kassler... Vid det här laget har jag väl satt i mig ett halvt svin. Med tanke på landstingsupphandlingars ekonomiska ramar kan jag nog dessvärre heller inte trösta mig med att det var en glad gris med knorr på svansen.
Mamma säger att hon känner på sig att middagen blir bra men det vete suggan, förlåt, katten. Han-kocken jobbar idag.

måndag 5 juli 2010

Prinskorv

Det är inte klokt vad många psykologistudenter som har valt att sommarjobba som skötare på avdelningen. Kul!
Idag arbetar han-kocken. Alltså inte den goda från Grythyttan. Han-kocken är sämre, även om han också har åstadkommit en del gott. Han hade brassat prinskorv till lunch. Jag kan inte minnas när jag åt prinskorv sist, det var säkert två år sedan. Inte för att jag inte gillar prinskorv, eller falukorv för den delen, men ni vet ju hur det är med anorexi. Korv är ofta en barnfavorit och jag måste väl fortfarande vara att betrakta som ett barn. Åtminstone gastronomiskt då jag har slösat bort min kulinariska pubertet på kaloriräknande. Korven slank alltså ned. Dock saknade jag glansig gyllenbrun stekyta och ordentligt skinn som enligt min mening bör omhölja en riktig prinskorv och svikta lite innan det ger med sig för kniven. Dessutom var de för raka, jag har alltid sett det som en liknelse vid knubbiga barnfingrar tillhörande en välmående gosse. Någon annan liknelse vill jag inte gå in på. De opräktiga bitar som låg på min tallrik och sedemera hamnade i min mage påminde mest om styckad denniskorv med lite extra sälta.
Sex prinskorvar. Fyra skalade potatisar som utgav sig för att vara färska. De hade ingen vidare potatissmak men visst fanns där lite bett. Tuggighet med någorlunda primörkänsla alltså. Jag ger dem godkänt. Dock kunde de kommit in med skalet på men jag förstår likväl varför de inte gjorde det. Risken för överdrivet matsvinn i samband med bordsskalande skulle vara överhängande.
Stuvad spenat därtill. Gräddstuvad förmodar jag. Det har jag verkligen inte ätit på år och dagar. Enligt konstens alla regler är det ju på sin plats att bryta av fetma med någon form av syra men enligt husmanskostens alla regler ska det väl mig veterligen inte vara någon citron i spenatstuvning?! Varför jazza upp ett vinnande koncept? Som matoutsider har jag dessutom ett uppdämt behov av normalitet. Det handlar inte bara om näringsbrist, jag lider lika mycket av matkulturbrist. Med risk för att låta rigid skulle jag önska mig och mina medpatienter en bättre förvaltare av svenskt kulturarv. Jag älskar när vi får "utländsk" mat (igår var det wok) men fusion hör hemma på nittiotalet och inte på en vårdavdelning för spisnoviser (läs nybörjare på att äta). Det är med kryddningen som han-kocken oftast faller. Och hans oförmåga att koka pasta.

söndag 4 juli 2010

Blåbärsfläckar

Jag spillde förvisso ned min nya "nude"-klänning med blåbärssylt (tänk vad ett halvt kryddmått kan orsaka förödelse), men jag lyckades med konsstycket att få i mig min risifrutti idag igen. Andra gången. Yes. Jag tror att jag snart har botat min risifruttipetarsjuka. Juicen var underbart kall och god. Apelsinjuice är lite underskattat. Utmärkt töstsläckare faktiskt. Så gul och god. Inte alls så frätande som jag tidigare haft för mig. Håller jag månne på att bli vuxen? Blåbärsfläckarna talar kanske emot men man vet aldrig.

lördag 3 juli 2010

Lördagmiddag

Det blev indiskt. Någon slags tandoorikyckling med basmatiris och raita. Den goda kocken jobbar idag. Hon från Grythyttan. Jo här kalasar vi på era skattepengar. Fast tyvärr är nog kökspersonalens lön mer beroende av facket än av de individuella prestationerna.
Här eldar man på. Man syftar på min kropp. Jag blev inte nämnvärt mätt av min (för mig gigantiska) normalportion. Lite belåten kanske, men jag tror att jag redan längtar efter kvällsfikat. Hursomhelst sitter jag i min säng, njuter av min fläkt och rapar mynta.

Choklad

Givetvis var det bara jag som åt choklad idag. Det var lax till lunch förresten. God men torr, fast det hör inte hit, vad jag vill ha sagt är att det bara var jag som åt choklad. Hur man kan föredra ostsmörgås och varm pulverchoklad en solig julidag är obegripligt. Tänker flickebarnen inte på sina stackars tarmar? De måste ju också få lite helgledigt. Anoreximagar är per definition ganska trasiga och det är reparationsarbetet som gör ont när man börjar med mat igen ( kanske den för en frisk omvärld mest förståliga anledningen till att det inte är så enkelt som att "bara" äta). Det fina med choklad är dess förmåga att redan i munnen smälta och förena sig med saliven i en len enzymkompott vilken sedan knappt kräver någon vidare spjälkning. En halvgrov macka får dock kroppen att slå på stora trumman och en massa skarp magsaft utsöndras till de nariga kanalernas förtret.
Undrar vad det blir till middag. Jag ska i alla fall välja röd saft som dricka.

Förbättring

Efter att ha placerat fläkten ovanpå skrivbordet och avlägsnat istoppstäcket från påslakanet fick jag en hyfsat behaglig natt. Morgontempen låg på rimliga 36,5.
Undrar vad det blir till lunch. Lax?

torsdag 1 juli 2010

Frukostfrallor

Imorse klagade en medpatient över att det serverades grovt bröd till frukosten. I hennes (van)föreställningsvärld pallar tydligen hennes mage inte vitt mjöl. Undrar om hon har reflekterat över panneringen på de vegetariska biffar hon med glädje åt häromdagen?
I min hedonistiska värld smakade brödet ovanligt gott. Då jag på senare tid har haft bättre saker för mig än att ränna runt på daglivs brödavdelning och hysterskt jämföra kalorier på de olika brödpåsarna och därmed tvingats att släppa den kontrollen, har frukosten blivit betydligt trevligare. Jag vet inte hur mycket kalorier brödet innehåller. Jag vet inte vad skivorna väger. Här är det nämligen hembakt som gäller. Åtminstone till frukost. Mitt kontrollbehov är anledningen till att jag hållit mig till smaklöst och svampigt industribröd i stället för att dra nytta av alla fina brödbutiker i min omnejd. Sorgligt men sant. Men när jag kommer hem blir det andra bullar. Jag kanske till och med ger mig på att baka.