Ont i magen

Jag har haft ont i magen hela dagen. Ekvationen med anorexi och symptomatiskt nog ett stort behov av mat går, förutom de uppenbara svårigheterna, inte alltid så bra ihop. Ibland är man hungrig som man ser ut. Ibland är hungern latent dolt under lager (i paritet med inlandsisen) av buksmärtor. Det gäller att äta ändå. Annars strular tarmarna ännu mer. Så jag åt min fina lunchlåda bestående av rotsakspytt på nötfärs (från hälsingestintan), hårdkokt ägg, ketchup, tomat och keso. Middag blev halvvegetarisk sushi (den heter mamma) och mjölk.
Ontet i magen kanske också har att göra med SD:s inträde i riksdagen. Eller inte. För visst är deras åsikter förkastliga men likväl är de också existensberättigade. Jag håller inte med dig men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka din åsikt. Eller någonting i den stilen. Just nu upplever vi den yttersta konsekvensen av att leva i en demokrati. I min diktatur skulle varken SD, eller exempelvis foppatofflor och (enligt min ringa mening sedernas förfall) Twilight få finnas. Men jag bestämmer ju inte och inte gör någon annan det heller egentligen. Demokrati var det ju. Tur är väl det. Tänk alla stackars barnarbetare i Indien som skulle gå arbetslösa om efterfrågan på läckande plastsandaler stryptes.
I nuläget ser inte SD ut att få något reellt inflytande även om de kan jävlas genom att ta åt sig äran för det ena eller andra blockets genomförda förslag och på så vis stiga i aktning hos mer eller mindre nogräknade väljare. Emellertid skrämmer det mig att deras politik inte granskas mer. Om låt säga folkpartiet i sitt valmanifest emotsatte sig bidrag till "stötande (det vill säga kontroversiell/provokativ) konst" och ansåg att politiker bör detaljstyra sådant skulle det bli ramaskri. I P1-morgon möttes istället denna auktoritära kulturpolitik av ett avmätt jaså från journalisterna. Visst kan man förvänta sig dylikt från SD, men det betyder inte att det är normalt för det. Vi får aldrig vänja oss vid tossigheter. Vi får aldrig upphöra att chockeras. Du är knäpp men du slutar inte att vara knäpp för att jag har konstaterat det. Eller någonting i den stilen.