lördag 3 april 2010

Klimatsmart?

Man kunde ju tycka att en anorektikers sneda matbeteende åtminståne borde föra något gott med sig. Människan har en tendens att leta ljusglimtar i de djupaste tjärnar. Vad skulle detta goda i så fall vara om inte ett mindre klimatavtryck. Enligt ekvationen lite energi in, lite energi som måste produceras är detta antagande logiskt. Dessvärre tar man inte med det svinn som uppstår när anorektikern (i alla fall jag) petar, i beräkningen varför man egentligen sitter med en glädjekalkyl. Jag vågar inte tänka på hur många halva fiskgratänger som har tillverkats för papperskorgen. Jag skäms för all näringdeklarerad industrimat som jag har valt framför odefinierad (och därmed skräckinjagande) klimatsmart (god) hemlagad spis. Och alla dessa brödskivor, vilka kanske hade fått en släng av någon okänd flottig substans utan att jag märkte det när de låg i sin plastpåse, varpå de slängts med skrämmande stringens. För att inte tala om de eskalerande hushållspappersmänder som går åt för att dämpa min fett/sockerångest då jag ständigt eftertorkar ytor i köket.
Ni hör att jag behöver en paus va? Jag måste verkligen ta mig samman. Min koldioxidvidriga livsstil är varken bra för mig eller för jorden.